Tyler, The Creator är fri som ett barn i sin musik
Publicerad 12.45
ALBUM Tyler, The Creators musik kommer med det ständiga budskapet ”så där man kan man ju också göra”.
Albumet ”Chromakopia” har charmen hos en teckning ritad av ett barn.
Tyler, The Creator
Chromakopia
Columbia/Sony
RAP Så länge Frank Ocean väljer juveler framför beats och Earl Sweatshirt håller tämligen låg profil får Tyler, The Creator på egen hand odla arvet efter Odd Future. Kalifornien-kollektivets lekfulla hållning manifesterades på tiotalet genom strumpor med munkar på och en rap utan regler som visade sig åldras med bravur. Helt enkelt därför att den kom med det ständiga budskapet ”så där man kan man ju också göra”.
Tyler, The Creators senaste album ”Call me if you get lost” var en fritt soulig rapmosaik att förirra sig i; en 20-talstolkning av soul snarare än traditionell hiphop.
Detta följde multitalangen från Los Angeles upp med en svårt fängslande och prunkande konsert på svensk mark sommaren 2022. Omgiven av lummig växtdekor trollband rapparen Rosendal Garden Party i Stockholm med glimrande närvaro.
Nya albumet ”Chromakopia” släpptes förra måndagen, som av en händelse på Frank Oceans födelsedag. Den här gången säger vi omedelbart hej till ännu en Tyler-persona: Saint Chroma. Precis som på föregångaren guidas vi genom historien av artistens mamma, Bonita Smith. Hon uppmuntrar sonen: ”You are the light. It’s not on you, it’s in you”.
Tyler, The Creator viskrappar inledningsvis, som om han hade någonting oerhört viktigt och hemligt att berätta för oss. Den klaustrofobiska känslan från första singeln ”Noid” – paranoid hiphop där Tyler trippelkollar om han låst dörren till en sampling från det zambiska rockbandet Ngozi Family – kastar sin mörka skugga över hela ”Chromakopia”.
Precis som i fallet med Kanye West baxnar man ständigt inför musiken. Men om West på sistone gått vilse har Tyler, The Creator behållit knivskarpt fokus. Hans resa är inverterad jämfört med Wests. Där Tyler Okonma, som han egentligen heter, tidigt i karriären ofta kritiserades för att vara kontroversiell har han på senaste albumen börjat blicka inåt och rappa om kärlek.
”Chromakopia” är en tidig mitt i livet-uppgörelse. Vad göra vid 33 när vännerna visar gulliga barnbilder på sociala medier och allt man själv har är en väldigt dyr bil? Vågar man bli pappa när man saknar förebild? (Tylers frånvarande far har förekommit i hans texter sedan starten.) Även sökandet efter sann kärlek är ett centralt tema.
Hur musiken låter? Det måste nästan upplevas med egna öron.
Men en röd tråd är jazzfunken. Den närmaste referensen i samtiden är Lil Yachty och fjolårets västkustrapspektakel ”Let’s start here”. Även André 3000:s spirituella ande gör sig påmind.
Det här är förresten minst lika mycket popmusik som rap, lika mycket teater som hiphop, lika mycket neosoul som barnmusik. ”I killed you” börjar som en uppenbar blinkning till visan ”The wheels on the bus”, men fortsätter som hypermodern popmusik på samma sätt som Kendrick Lamars ”Damn” var det.
Tyler, The Creator är en fantastisk rappare – när han känner för det. Lika ofta sjunger han med tanig tenor. Hans musik handlar väldigt lite om perfektion. Den har tvärtom samma förundrande tajming och spontanitet som när ett litet barn ritar en teckning.
BÄSTA SPÅR: ”Hey Jane”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik