Lätt att glömma Simmonds

Gästande Dilba ställer en relevant fråga när hon inte får slita skinnjackan av Stephen Simmonds:

- Varför är han så blyg?

Ja, säg det.

helskärm

Han har en sångpotential som borde kunna äga vilken scen som helst. Men det är inte pipan eller utstrålningen som är forcerade, utan musiken.

Simmonds mysiga gentlemannasoul ställer inga krav. Låtarna lämnar dörren öppen på vid gavel och den som lyssnar får komma och gå utan att be om lov.

Det kanske låter älskvärt, men musik som inte erbjuder något större motstånd gör sällan något särskilt stort intryck. Och av influenserna borde Stephen Simmonds studera D"Angelos taggiga idéer på "Voodoo" lite närmare i stället för att fördjupa sig ytterligare i nusoulens uttjatade gudfader Stevie Wonder.

Visserligen skänker bandet, där rutinerade namn som basisten Desmond Foster och blåsarna Goran Kaijfes och Per "Ruskträsk" Johansson ingår, mer hetta och tryck till låtmaterialet live.

Men det är som med skivorna - man minns inte mycket efter att konserten är över, förutom att Lisa Nilsson är alldeles strålande i duetten "Tears never dry". Och att den rappande vesslan ADL som vanligt får allting att svänga som självaste helvetet så fort han hoppar fram på scenen - en energi som Stephen Simmonds sedan tar tillvara på i en lång och utmärkt funkfinal.

Inte direkt trovärdigt

Men han är definitivt inte rätt man för att göra Radioheads "Creep" rättvisa.

Stephen Simmonds framför nittiotalets största loserlåt med bar överkropp, bakvänd keps och akustisk gitarr.

Och när den vältränade soulartisten sjunger att han föraktar sig själv och att han vill ha "a perfect body", känns det sorgligt nog lika trovärdigt som att George Bush väljer en fredlig lösning på Irakkrisen.

Stephen Simmonds

Markus Larsson