Fantastisk förtvivlan
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-11-04
Kents nya skiva är bland det starkaste de gjort
När 2000-talets första årtionde går mot sitt slut kan man sammanfatta Sverige och den politiska samhällsdebatten med ett enda ord: rasism.
Den rena och oförställda främlingsfientligheten finns överallt. Den sitter med kostym och slips i nyhetsprogrammens morgonsoffor. Den exploderar i de största tidningarnas kommentarsfält på nätet. Den är lika närvarande nu som när jag gick i skolan i början av 90-talet. Och jag hatar det intensivt.
I texthäftet till Kents åttonde studioalbum finns det två bilder där en ängel som gömmer ansiktet bakom Ku Klux Klans vita spökmask svävar över en eller ett par svarta barn. Det är knappast en slump att bandet väljer att lyfta fram de illustrationerna nu.
Med det inte sagt att ”Röd” är ett uttalat politiskt album, trots titelns färgval. Jocke Berg har sagt att låtarna har ett genomgående tema. Men också att Kent, motsägelsefullt nog, var intresserade av att göra en skiva som inte var konsekvent. Åtminstone inte rent musikaliskt.
Men de sprejar aldrig upp sina budskap på husväggar eller låter slagorden förstärkas av en megafon. Och det har i ärlighetens namn blivit allt svårare att dechiffrera och förstå Bergs texter sen ”Vapen & ammunition”.
”Röd” känns som en kommentar till den moderna människans kollektiva och skrämmande ensamhet. Hur kan man behålla hoppet, tron och kärleken när cynismen, ledan och likgiltigheten hela tiden hotar att äta upp en inifrån? Hur står man ut med en samtid som man antingen avskyr eller vuxit ifrån och blivit för gammal för att förstå?
Det är inte första gången som Kent tar upp liknande ämnen. Men här förstärks sönderfallet av att den tunga musiken är kaotisk och oförutsägbar. De grandiosa synthsymfonierna innehåller alltifrån akustiska gitarrer, technobeats och arenarocktrummor. Ofta i en och samma och sex minuter långa låt.
Det hade kanske varit outhärdligt att lyssna på om inte Kent ständigt förankrar musiken i fantastiska melodier. De som växer fram och lyser upp mörkret i exempelvis ”Vals för Satan (din vän pessimisten)”, ”Sjukhus” och ”Idioter” är bland det starkaste gruppen skrivit.
”Röd” är framför allt ett bevis på att den bästa popmusiken alltid är en blandning av ilska, motstånd och förtvivlan.
Bästa spår: ”Svarta linjer”.