Skitig glamrock utan riktigt dynamisk show
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2003-09-17
På väg till konserten går jag förbi ett gäng "hårdrockare" av den gamla skolan. Långt hår, skinnväst, boots. Jag hör dem säga "dom är jävligt snygga" och hoppas att grabbarna ändå gillar The Donnas för musiken. Någon meter senare ser jag en ovanligt läcker Mustang stå parkerad, och förstår att det var bilar som var ämnet för diskussionen.
Tuffa brudar
Hur som helst. De gillar nog ändå The Donnas, fyra stentuffa brudar som inte riktigt motsvarar bilden av flickor från Kalifornien. De gör till exempel inte så många sånger som handlar om strandliv, snarare handlar det om vad man kan hitta på i baksätet på en bil klockan halv fem på morgonen.
Däremot verkar de här tjejerna ha precis rätt attityd för att både attrahera de rättrogna rockarna och de lite mer stilängsliga indiekidsen. Deras version av glamrock är betydligt skitigare än de gamla spandexbyxor sångaren i The Darkness precis grävt fram från garderoben, men det är fortfarande band som Kiss, Mötley Crüe och Poison som är tjejernas största influenser.
Lite jämntjockt
De är i Sverige för andra gången i år och tonvikten ligger fortfarande på senaste albumet "Spend the night", även om de även får med några gamla klassiker som "Hyperactive" och "Midnight snack" också.
Dessvärre lyckas de inte riktigt få till någon dynamik i scenshowen och det blir lite jämntjockt efter ett tag. Men den charmiga känslan av oövervinnlighet och rättframhet gör dock att man ser lite mellan fingrarna med en sån liten detalj.
The Donnas
Cecilia Lundblad