Lika skönt som att bli nedsänkt i kokande svart lava

Att se norska Satyricon på scen är som att sakta bli nedsänkt i svart, kokande lava. För att spä på pinan blinkar ett stroboskop dig envetet i ansiktet och en slägga dunkar på pannbenet i racertempo.

Låter det skönt?

Nej, det kan jag väl hålla med om. Men det är det - utan tvekan.

För på scen lyckas sångaren Satyr Wongraven och trummisen Frost - för kvällen förstärkta av fyra medmusikanter - frammana exakt den kalla och frostnupna black metal-stämning som saknats på deras två senaste album.

Riktigt vackert

Helt plötsligt klarar de av att gjuta liv i de på skiva så stela och haltande kompositionerna från "Rebel extravaganza" och årets "Volcano". "Supersonic journey" förvandlas till en old school-dänga värdig självaste Bathory och i och med "Fuel for hatred" kommer de så nära vanlig rock"n"roll man kan och samtidigt bära liksmink.

Kanske är det den input de extra bandmedlemmarna - på skiva spelar Satyr och Frost alla instrument själva - erbjuder som gör att Satyricon får sin tvättbjörnsmetal att slutligen lämna marken. Kanske är det ett oväntat krispigt ljud och den stundtals riktigt vackra ljusshowen.

Jag vet inte riktigt, men det är dock säkert att "Possessed", "Blessed from below" och "Mother north" aldrig låtit dödligare än så här.

Satyricon

Mattias Kling