Tröttsamt kraxande

De har kallats "det nya Nirvana" och jämförts med hur många andra bra band som helst det senaste halvåret. Och visst, det fanns en del lovande saker på debutalbumet i somras.

Men efter den här kvällen undrar jag ändå.

För visst förmår The Vines att föra en del upplyftande oljud och, när de är som bäst, blanda upp riffen med drivna melodier till en ganska tilltalande popbrygd.

Men det är bara i singlarna "Highly evolved" och "Get free", nån låt till samt i en egendomligt lyckad cover av Outkasts "Ms Jackson" som det verkligen händer.

Glåmigt

På skiva är Vines ofta sympatiskt koncisa.

Här känns det som att de kavlar ut flera låtar i sega distorgier för att få giget att räcka i en timme. Samtidigt är det väldigt lätt att bli mätt på sångaren och gitarristen Craig Nicholls Klorin-kraxande.

I de lugnare numren, som "Mary Jane", där kolleger bubblar om stor psykedelia och hör Beach Boys och Big Star hör jag mest bara glåmig andrahands- Radiohead.

Måttligt underhållande.

Lite instrumentslakt på slutet räcker givetvis inte som kompensation.

The Vines

Håkan Steen