De lyckas maskera sina brister

Rancid

Konsert på Riddarholmen i Stockholm

helskärm

På ett sätt är det både tragiskt och oroande att se.

Den uppslitande, och ofrivilligt publikt utvädrade, skilsmässan från The Distillers ledstjärna Brody verkar ha fått Tim Armstrong att ta ännu ett steg tillbaka - så till den milda grad att det känns som att det i mångt och mycket är Lars Frederiksens show.

Den danskättade gitarristen och sångaren tar hand om allt mellansnack, hur sparsamt det än må vara, samt framför både Billy Bragg-covern "To have and to have not" från sin soloplatta och "The wars end" helt allena. Nu är det förvisso inget fel på den gamle UK Subs-medlemmens kvaliteter som samlande kraft, men de gånger jag tidigare sett Rancid har samspelet mellan Frederiksens robusta tilltal och Armstrongs gatusmarta cynismer gett kvartettens Clash-modellerade gräsrotsriffande ytterligare en dimension, som tyvärr saknas i kväll.

Maskerar bristerna

I övrigt gör punktraditionalisterna ett riktigt bra jobb med att maskera sina brister.

De på helt olika sätt misslyckade plattorna "Life won"t wait" (1998) och "Rancid" (2000) ignoreras nästan helt och fokus är i stället satt på de tre första albumen samt färska "Indestructible". Kalla det fingertoppskänsla eller publikfrieri, effektivt som fan är det i alla fall och hindrar mig (nästan) från att undra om det inte är dags att byta namn till Lars Frederiksen & The Rancids.

Men det var sannerligen på håret.

Rancid

Mattias Kling