De håller en jobbig distans

Det börjar med rostig blues och centralfiguren E ute i publiken, flåsande i ett munspel. Därefter följer rätt roliga covers på Beatles "I"m a loser" och Tennessee Ernie Fords odödliga "Sixteen tons".

Vad nu? Har det här Los Angeles-bandet slutat spela pop med förvisso ofta alldeles förnämliga melodier men också en irriterande förmåga att vara klyftig i överkant?

Nejdå. Efter den lika oväntade som roliga inledningen är vi åter hos det Eels vi känner. Det Eels som är lite för studentspexigt för sitt eget bästa, det Eels som har en väldigt skäggig basist med artistnamnet Koool G Murder, det Eels som försöker tänka fram punkigt larm och Bo Diddley-bullrig blues vid skrivbordet när vi andra vet att sån musik alltid blir bäst då den går på instinkt.

Balladerna är bäst

De har flera bra låtar men en jobbig hinna av distans lägger sig snabbt över showen, få känslor lyckas tränga igenom.

Kvällens behållning blir balladerna och de mer finstämda poplåtarna, för det är nästan bara i dem som E vågar riva hål på den där hinnan och berätta något utan en massa ironiska skruvar.

Fotnot: Eels spelar på KB i Malmö i kväll.

Eels

Håkan Steen