Man kan alltid lita på Judas Priest
Publicerad 2024-06-08
SWEDEN ROCK En spelning med Judas Priest är som att komma hem in i värmen och bänka sig framför en öppen spis efter en dag ute i kylan.
Som alltid känns det tryggt och otvunget i heavy metal-legendernas sällskap.
Judas Priest
Plats: Festival Stage, Sweden Rock Festival. Publik: Måste röra sig om maxkapacitet, så uppemot 40 000 personer. Längd: cirka 75 minuter. Bäst: Det mesta. Sämst: Att de spelar en handfull färre låtar än brukligt på den här turnén (annars hade spelningen fått fyra plus). Fråga: Varför kortar de ned speltiden? Fråga nummer två: Går det att K-märka Rob Halford? Hur går man i sådana fall till väga?
NORJE. I september är det 50 år sedan sedan Judas Priest debuterade med albumet ”Rocka rolla”. Trots att den ikoniska heavy metal-gruppen har jobbat i stark motvind de senaste åren – jag tänker främst på Glenn Tiptons framskridande Parkinsons, Rob Halfords prostatacancer och Richie Faulkners hjärtbesvär – har de nått en ny formtopp som trotsar alla tänkbara odds.
Vigören på 2018 års ”Firepower” och uppföljaren ”Invincible shield”, som släpptes för bara några månader sedan, gäller även i livesammanhang.
”Lifting our horns / Ready to fight”, står det på bland annat på det stora skynket som döljer bandmedlemmarna under introt till 80-talsdoftande ”Panic attack”. Och det är just det Halford & co gör från allra första sekund – slåss för att publiken ska få en så bra upplevelse som möjligt. De tar inget, och ingen, för givet.
Britterna (och Scott Travis) vet dessutom hur man på bästa sätt tacklar en festivalpublik. Ganska så omgående river de av några av karriärens största hits (läs: ”Breaking the law” och ”You’ve got another thing comin’”) för att snabbt trissa upp stämningen.
När ”Lightning strike” senare slår ner som en förödande blixt står publiken redan som förtrollad.
Halford är som alltid ett vandrande långfinger mot tidens grymma tand. Frontmannen är uppseendeväckande pigg och potent för sina 72 år.
Många gånger kröker han ryggen som Gollum, blundar koncentrerat och tar i från tårna för att träffa de högsta av toner i utmanande låtar som ”Sinner” och ”Painkiller”.
8 av 10 gånger lyckas han. En stor bedrift, givetvis. Särskilt med tanke på att fem år yngre Blackie Lawless förlitade sig på förinspelad sång i går. Karln ansträngde sig inte heller för att dölja det.
Men så till elefanten i rummet. Bandet kortar ner speltiden med en dryg kvart, vilket innebär att festivalpubliken går miste om liverariteter som ”The rage” och ”Saints in hell” som så sent som häromdagen vädrades för fans i Finland. ”Victim of changes”, ”Love bites” och ”Crown of horns” hade inte heller suttit fel.
Jag känner mig helt klart snuvad på konfekten.
Men när Halford sedvanligt rullar ut på motorcykeln till tonerna av ”Hell bent for leather”, kvällens näst sista låt, är allt förlåtet. Kvintetten har trots allt ännu en gång levererat en masterclass i heavy metal. Om än en snöpligt kort sådan.
Vi vanliga dödliga kan skatta oss lyckliga så länge det varar.