Kerry King ger en strålande show med solobandet
Publicerad 2024-06-06
SWEDEN ROCK Med Kerry King är man alltid i trygga händer.
Den ikoniska gitarristens första Sverige-spelning med solobandet är en strålande och stabil uppvisning i tajt thrash.
Kerry King
Plats: Rock Stage, Sweden Rock Festival. Publik: Gissar på 15 000 personer. Längd: 55 minuter. Bäst: ”Two fists”, ”Idle hands” och ”Residue” är en kraftfull trestegsraket. Och så ”Raining blood” förstås, det säger sig självt. Sämst: En timme känns på tok för kort.
NORJE. När Slayer kastade in turnéhandduken för fem år sedan gick en era i graven. Även om tungviktsmästarna i thrash metal avslutade sin 40 år långa karriär med hedern i behåll var det med visst vemod i kroppen som jag stod här på fältet i Norje, sommaren 2019, och bevittnade bandets sista Sweden Rock-spelning.
Det visar sig att Kerry King bar på liknande känslor.
Nyligen berättade gitarristen för musiktidningen Revolver att han kände sig sviken och sårad när bandkamraten Tom Araya, under pågående avskedsturné, berättade att även en framtida Slayer-skiva var totalt uteslutet.
Kerry sörjde beskedet ett tag men reste sig snabbt upp igen för att påbörja sitt första soloalbum i karriären.
För några veckor sedan släpptes så ”From hell I rise”, ett dignande smörgåsbord av hårda riff, takter och texter i Slayer-anda.
På Sweden Rock, och bandets första festivalspelning, får de svenska fansen bekanta sig med stora delar av materialet.
”Where I reign” blir starten på en rasande intensiv spelning som från start till slut håller lika hög nivå som en klassisk Slayer-spelning.
”Two fists”, ”Idle hands” och ”Residue” bildar en kraftfull trestegsraket och är lika omtumlande live som på skiva. Kyle Sanders berusande basgångar och Paul Bostaphs dundrande dubbelkaggedans får hjärtat att vilja hoppa ut ur bröstkorgen.
Det är svårt att greppa att bandet bara har en handfull spelningar bakom sig.
Till och med vädergudarna blir glada. De mörka molnen som under dagen har hängt över området spricker upp och släpper igenom varma solstrålar. Ironiskt nog har King lämnat solglasögonen backstage.
Den 60-åriga gitarristen och bandledaren står tryggt förankrad på scenen som mestadels dränks i blodrött ljus och dessutom pryds av ljusanordningar formade som uppochnedvända kors. Under det svindlande snabba outrot i ”Trophies of the tyrant”, för övrigt ett långfinger mot Donald Trump som blickar mot trevligt Testament-territorium, tycks han rent av försvinna in i en helt annan värld.
Gänget ger även plats åt tre Slayer-låtar (”Disciple”, ”Raining blood” och ”Black magic”).
Föga förvånande åker hundratals, om inte tusentals, mobiltelefoner upp i luften under ”Raining blood” för att föreviga en av hårdrockens mest ikoniska låtar.
– Det är ju som Slayer men man saknar ju Araya där framme, hör jag en man säga till sin kompis som nickar instämmande.
Själv är jag inte så övertygad om det. Det känns fullt naturligt att se Mark Osegueda, i vanliga fall sångare i Death Angel, vid Kings sida. 55-åringen gör dessutom en stark insats, särskilt när han lägger undan mikrofonstativet och utnyttjar scenens generösa yta.
Det är dessutom aktningsvärt att inte trycka in fler publikfriande Slayer-låtar i det korta setet.
– Pappa, vad är en idiot?, hörde jag en liten pojke fråga när jag var på väg in i festivalområdet tidigare idag.
Rätt svar hade varit:
– Personer som inte uppskattar Kerry Kings toktunga och tajta thrash metal.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik