En hyfsad första dag på Sweden Rock Festival
SWEDEN ROCK Crypta sopar banan med konkurrensen, hajpade Electric Callboy lockar lyrisk storpublik och Five Finger Death Punch krigar envist på i en rätt så rejäl uppförsbacke.
Det blir med andra ord en hyfsad start på årets upplaga av Sweden Rock Festival.
NORJE. Sweden Rock Festival är ett självförsörjande ekosystem av bärs och bonnbrännor, sockriga munkar och merch, och svettiga rövspringor och rock.
Oavsett vad som händer ute i den vida världen, och oavsett vilket skick den övriga livescenen befinner sig i, kan festivalen alltid räkna med en lojal publik som kommer hit år efter år.
För många kvittar det att årets upplaga är ett uppenbart mellanår efter fjolårets 30-årsjubileum. Under dagen har jag fått det bekräftat av flera festivalbesökare – det spelar ingen roll vilka som står på scenen, stämningen och gemenskapen väger tyngst.
Det är stor musikalisk bredd bland årets 96 akter – från skön bluesrock till blasfemisk black metal – men rätt tunt bland toppskiktet. Sett till större akter bleknar Sweden Rock i jämförelse med festivaler som Tons of Rock i Oslo och Hellfest i Frankrike, som i år kan skryta med dragplåster som bland andra Metallica, Foo Fighters och Tool.
Journey, Five Finger Death Punch, Alice Cooper och Judas Priest är inte tillnärmelsevis lika heta huvudakter.
Inga magplask
De svala vindarna som i dag har svept över den lilla byn i Blekinge symboliserar hur jag just nu känner inför stora delar av årets lineup.
Med det sagt lär jag komma ut på andra sidan mätt och belåten. Det gör jag alltid efter fyra dagar på festivalfältet i Norje.
I år skonas vi nog från smärtsamma magplask à la Guns n’ Roses och Mötley Crüe.
Det krävs heller ingen spåkula för att veta att Kerry King, The Hives, W.A.S.P., Graveyard, Lucifer och Bruce Dickinson kommer att leverera.
Jag räknar också ned timmarna till Zeal & Ardor, High On Fire och Riverside, tre toppenakter som samtliga lirar på lördag.
Dickinsons besök verkar dock hänga på en skör tråd. Sångaren, och delar av hans band och crew, drabbades nyligen av en envis influensa och tvingades ställa in en spelning i måndags. Förhoppningsvis är samtliga inblandade på benen igen lagom till lördagens spelning.
Några av dagens höjdpunkter
Bara några timmar in på festivalens första dag sätter den brasilianska dödsmetall-akten Crypta en ovanligt hög ribba.
Bandets sjungande basist Fernanda Lira kan vara genrens mest karismatiska och kraftfulla frontperson, på skiva såväl som på scen. Med stor inlevelse, Dramaten-värdig mimik och stämband doppade i helvetets eldar får 34-åringen stora delar av publiken på fall. Det är förhoppningsvis bara en tidsfråga innan Crypta spelar på festivalens största scen.
Rival Sons, The Dahmers, Dismembers och Gaupas respektive spelningar hör också till några av dagens höjdpunkter. Emma Näslund, sångerskan i den sistnämnda rockakten, sjunger lika berusande som Björk och dansar som en alv på fest i Fylke. Bara en sån sak.
I skröpligt skick
Solen har gått ner över horisonten när Five Finger Death Punch intar scenen.
Las Vegas-gruppen debuterade för 17 år sedan och är än i dag en vattendelare av rang, vilket då innebär att sångaren Ivan Moody är metalscenens motsvarighet till Moses.
Det blir med ens uppenbart att den 44-årige sångaren inte är i sitt livs bästa form. De senaste årens hälsobesvär – allra senast en bråckoperation som förra året satte käppar i turnéhjulet – tycks ha kommit ikapp frontmannen.
Moody sjunger inte alls med den styrka och pondus som han vanligtvis förknippas med. Under ”Salvation” låter det som om hans stackars stämband dras isär på en sträckbänk och när som helst riskerar att gå itu. Under ”Burn MF”, som är otroligt enfaldig i sin aggression, landar rösten platt på det dammiga festivalfältet.
Chris Kaels uppbackande sång fungerar många gånger som en stödkrycka, liksom publikens allsång.
Ger tröst och trygghet
Många gånger ser den fryntlige frontmannen rent av skör och skröplig ut, som en skugga av sitt forna jag. Hans starka scennärvaro och varma framtoning är däremot intakt.
Moody krigar dessutom på inför en tålmodig och tacksam publik.
Situationen är den omvända när han senare står ensam på scenen och sjunger några spröda partier ur ”A little bit off” och ”Far from home”.
Där och då får publiken en slående påminnelse om sångarens dragningskraft och den tröst och trygghet som går att hitta i bandets texter, bara man letar bortom barnsligheter som just ”Burn MF”.
– I’ll see you guys next year, bedyrar han i samband med avslutande “The bleeding”.
Du kan välja att se det som ett hot eller ett löfte.
