Bländande, India

India Arie

Plats: Cirkus, Stockholm.

Publik: 1 800 (fullsatt).

Längd: Nästan exakt 90 minuter.

Bäst: "Video" och "Ready for love".

Sämst: Texten till Stevie Wonder-hyllningen "Wonderful".

Fråga: Kunde hon inte ha spelat Bill Withers "Grandma"s hands"?

Trodde inte det här om

India Arie

. Jag trodde inte att hon kunde röra upp en lika berusande och medryckande blandning av jazz, reggae, funk, hiphop, soul och latin. I alla fall inte med sån bländande intensitet och intim elegans som hon visar upp på Cirkus. India Aries begåvning är långtifrån lika självklar på debutskivan "Acoustic soul" - albumet är tvärtom ganska tillrättalagt mellan varven. Men på scen tar hon en rejäl revansch tillsammans med ett sexmannaband som verkar drivas fram av ren och skär spelglädje. Musiken är lössläppt, stundtals på gränsen till skissartad, men ändå minutiöst fokuserad. Det verkar som om tolkningarna av

Sades

"The sweetest taboo" och

Terence Trent D"Arbys

"Sign your name" bara råkar ramla in mellan tunga, råskurna versioner av "Brown skin" och "Video". Man glömmer bort att India Arie saknar ett hjärter ess, en låt som håller samma andlösa klass som de förebilder hon nämner i början av spelningen. Hon sitter i skräddarställning på en kudde, plockar på sin gitarr och sjunger sakta om artister som

Marvin Gaye

,

Donny Hathaway

och

Stevie Wonder

innan hon framför en kort bit av

Sam Cookes

"A change is gonna come". Men i avslutande balladen "Ready for love" går det ändå att spåra ett emotionellt djup som med tiden kan växa sig riktigt starkt. På skiva har India Arie en del kvar att bevisa. Som scenartist är hon redan färdig.

Markus Larsson