Gubbig och långtråkig soullegend

UPPSALA

Om man tänker bort några korta glimtar av storhet i några få nummer från den aktuella come-back-plattan...

Då återstår i princip bara en plågsamt utdragen scen ur "The commitments".

Årets besvikelse.

Fast vi som klämt in oss på vackra Katalin vid Uppsala centralstation ska kanske vara nöjda med att vi överhuvudtaget får se den väldige bjässen från Kalifornien på scenen.

Till att börja med är showen en timme försenad.

Sedan kommer kompbandet in och börjar småstuffa i ett slags preludium. Som fortsätter. Och fortsätter. Och fortsätter. Det är så såsigt, så gubbigt och så tråkigt - särskilt den förbannade gitarristens evighetslånga B.B King-solon - att tågen spårar ur utanför fönstren.

Karaoke för vuxna

Först efter 50 minuter vaggar den omsusade legenden ut på estraden, dråsar ner i sin kungatron - och inleder en klämmig karaoke-kväll för vuxen soulpublik.

Ja, det är nästan så illa.

I de alldeles för fåtaliga numren från senaste skivan lyckas The king of rock" n" soul och hans gubb-band gjuta lite närhet, själ och värdighet i föreställningen.

Men vad ska man säga om de förutsägbara, inställsamma, trötta dussinversionerna av "Spanish Harlem", "Sitttin" on the dock of the bay" och "Stand by me"?

Senila nostalgikvällar

Rena "The Commitments".

Jag har sällan blivit så snopen.

Det är förstås känt att den här typen av gamla soulfarbröder sällan har vare sig ork eller tillräcklig koll för att kunna åstadkomma nånting mer än senila nostalgikvällar, men färska comebackplattan "Don"t give up on me" råkar ju vara en förstklassig uppdatering av den unika sydstatssoul 63-åringen en gång var med om att forma och jag förväntar mig underverk.

Men Solomon Burke har helt uppenbart kommit enbart för köttbullarna.

Solomon Burke

Per Bjurman