Bländande show men Pink är bäst i balladerna

Håkan Steen

helskärm

KONSERT Pink bländar sin publik med häpnadsväckande trapetskonster, flygturer genom arenan och några förvånansvärt tidlösa partystänkare från 00-talet.

Men som så ofta med den här sortens ”larger than life”-shower blir det lätt några spektakel för mycket. Det är balladerna som följer med hem.

Pink
Plats: Strawberry Arena, Stockholm. Publik: 45 005. Längd: Två timmar. Bäst: ”Make you feel my love” och ”I am here”. Sämst: Fruktansvärda riffrockövningar i ”Just like fire” och ”Heartbreaker”.

I den våg av tonårsstjärnor som till stor del definierade kommersiell pop i 00-talets gryning var Pink, eller Alecia Moore som det står på hennes körkort, banbrytande så till vida att hon lyckades bryta sig ur sina producenters och managers idéer om hur hon skulle se ut och och låta och gå sin egen väg, bort från vän r’n’b-pop mot en fortfarande hitsugen men rockigare och mer personlig outsiderlutande pop, med ett tydligt positivt budskap präglat av ”female empowerment” och alla människors lika värde.

Hon banade på så vis väg och bildade skola för kommande superstjärnor som Lady Gaga, Katy Perry och Taylor Swift.

Det musikaliska uttrycket är fortfarande tämligen förankrat i 00-talet och vid en snabb inspektion av publiken på Jordgubbsarenan blir det tydligt att majoriteten av dem som lyssnar på Pink i dag började göra det som tonåringar för tjugotalet år sedan.

Således vore det lätt att så smått börja fösa in den 44-åriga stjärnan i legacy-facket, artisterna som primärt åker runt och spelar allt äldre hits för allt äldre fans, men den som granskar siffrorna noterar att fjolårets album ”Trustfall” var ännu en formidabel framgång. Turnén ”Summer carnival”, som den här vackra kvällen gästar Solna, började rulla redan förra sommaren och avslutas först i november.

Och det finns sannerligen inget bekvämt eller tillbakalutat med den här showen. Snarare verkar Pink mer än mån om att göra sin åttonde världsturné till sin mest spektakulära hittills.

Vi får därför inte bara powerrefränger från snart 25 år av hits utan också en bjärt kolorerad attack på synnerven. Otaliga klädbyten, eldkastare, konfetti och sju dansare som både klär ut sig till gigantiska röda munnar och åker runt på eldrivna rosa flamingos. Med mera.

Samt förstås Pinks specialitet: en hel del halsbrytande akrobatik.

Allt börjar, som så ofta, med gamla signaturmelodin ”Get the party started”. Pink uppenbarar sig i en stor mun över scenen, kastar sig ut i ett slags bungyjump, hoppar upp igen, snurrar runt flera varv i luften och fångas upp av två dansare, allt medan snuttar av Eurythmics ”Sweet dreams” och C+C Music Factorys ”Gonna make you sweat” kryddar låten och uppblåsta, tecknade enhörningar och dödskallar ramar in scenen

Det är ingen svag entré.

Därefter brassar sångerskan på med nästan två timmar av poprock, rockpop, danspop och powerballader.

Refrängerna i ”Just like a pill” och ”Blow me (one last kiss)” sprakar tveklöst fortfarande. En akustisk, countrygospeltintad ”I am here”, med en miniversion av bandet ute på tungan i publiken, lyfter hallen flera meter.

Annat, som ”Fuckin’ perfect”, är rätt daterad radiorock med rap. Danspopen i fjolårslåten ”Trustfall” likaså. När hon försöker göra något slags tungt riffande hårdrock av partiet med ”Just like fire” och Pat Benatars ”Heartbreaker” blir det tämligen horribelt.

Däremot är Pink både rörande och kul när hon tar rejält mycket tid med sina fans, bjuder dem på godis, signerar Converse-skor och berättar om hur hon gick på Systembolaget när hon under en mörk period var i Stockholm och skrev ”Please don’t leave me”.

Och även om den rent konstnärliga kopplingen till låten ”Turbulence” möjligen är oklar går det inte att inte imponeras av hur hon lyckas göra rätt hisnande trapetsgymnastik och sjunga samtidigt. Än mer så när hon i konfettifyllda boogiefinalen ”So what” upphängd i vajrar flyger runt över i princip hela arenan och säger farväl till publiken.

Dock är det, som så ofta i den här sortens megashower, när Pink städar undan alla effekter och skalar ned som hon påminner oss om vilken sångerska hon faktiskt kan vara.

”Just give me a reason”, en powerballad om att försöka laga sprucken kärlek ihop med förinspelade Fun-sångaren Nate Ruess på skärmarna, är ett sånt ögonblick. Bob Dylans ”Make you feel my love”, här i en version närmare Pink-beundraren Adeles tolkning, ett annat. Hon hittar det även i ”When I get there”, en ganska fin fjolårssång till hennes bortgångna pappa.

Folk har förstås till stor del kommit för spektaklet men för mig hade Pink gärna fått skala ner ännu mer. Helst på bekostnad av den där svårt fyrkantiga rockrocken.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik