Parker är bättre på skiva än live

helskärm

En hel del är kul med Parker.

Som hemlighetsmakeriet och spekulationerna kring vilka de här tre stockholmarna egentligen är.

Eller deras texter, ibland bara pinsamma men lika ofta fyndiga och inte så lite rättframma tongue in cheek-betraktelser på svengelska om allt från sex (gruppens favoritämne, milt uttryckt) till folk med stora näsor.

Eller Eva Parkers ofta väldigt underhållande nyhetsmejl.

Partybenägen punkpop

Eller, för den delen, en hel del av låtarna. När Parker är som bäst lyckas de koka ihop en måhända inte överdrivet originell men synnerligen partybenägen punkpop som förtjänar bättre än att stämplas som simpel new wave-nostalgi.

På skiva, alltså. När jag nu möter dem live för första gången, vid den lilla Skogen-scenen på Emmabodafestivalens första kväll, känns Parker alldeles för mycket som ett alldeles vanligt band.

Eva Parkers heltäckande latexdress i rött och svart imponerar förvisso, men den är också det enda riktigt iögonenfallande.

Verkar osäkra

Eva och bandkollegorna Klaus och Carlos laddar på med karakteristiska dängor som "Ugly" och "Let"s go to bed" men kommer aldrig i närheten av samma energi som på albumen.

Det annars så kaxiga Parker låter smått otajt och verkar rentav lite osäkra, inte bara i de nya låtarna från kommande plattan "Le petomane".

Och med tanke på Evas vassa penna i nyhetsbreven hade jag väntat mig ett betydligt spetsigare mellansnack.

Kul band ska framför allt vara kul live. Parker är, än så länge, roligast på skiva.

Parker

Håkan Steen