Magiskt men rocka upp tempot

Två av landets populäraste underhållare i samma show.

Men 1 + 1 blir inte 2, snarare 0,5.

Och för magin står inte Joe Labero utan La Gaylia Frazier.

På var sitt håll har dessa båda stjärnor nått enorma framgångar. Wells med sin blandning av rock och klassiskt, Labero med sin fingerfärdighet med kortlekar och sina dyrt inköpta trollertitricks.

Men tillsammans blir de definitivt inte dubbelt så bra. Snarare tvärtom.

Man kan tycka att det blir lite gubbrockigt när Wells & Co kör lite för många jullåtar i stil med Chuck Berrys "Run run Rudolph". men han, musikerna och den duktiga tjejtrion Snowflakes utstrålar musikalisk kompetens och spelglädje. Men så fort de fått upp ångan lite grann, kommer Labero in med sina trolleritricks som känns som att de aldrig tar slut.

Och fråga mig inte varför, men de tricks - både de med kvinnor som sågas i bitar eller som försvinner spårlöst och de han utför med sina flinka fingrar, med kortlekar och sedlar - som blivit hans varumärke, brukar i de egna showerna presenteras i en rasande fart.

Här blir det snabbt saggigt. En bromskloss i föreställningen.

Som innehåller mycket jullåtar. Som innehåller Queens-klassikern "Bohemian Rhapsody", som Jan Åström sjunger väldigt bra. Och som innehåller alldeles för lite La Gaylia Frazier.

Denna svarta kvinna från USA som flyttat till Sverige, fyller hela den lite ödsliga Royal Albert Hall med värme vad hon än sjunger. Spontant kan jag tycka att hon borde ha sjungit varenda låt i föreställningen. Allra bäst är fräcka blueslåten "Merry Christmas baby", där även Welles visar att det finns blueskänsla i hans fingrar.

När showen når Sverige, har någon förmodligen stramat upp föreställningen, höjt tempot, strukit i Laberos nummer.

Då lär också mellansnacken fungera bättre. Det blir lite larvigt när alla pratar engelska inför en Londonpublik som till 90 procent är svenskar.

Men hur man än gör, lär inte artistäktenskapet Wells/Labero bli så långvarigt.

Rhapsody in Rock with Magic

Jan-Olov Andersson