Riktigt trist tantdisco
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2003-02-12
På skiva är den 23-åriga mingelpopdivan Sophie Ellis-Bextor från Storbritannien svalare än ett biflöde till Torneälven. I november.
Men all rätt. Hennes konsumtionsdisco fungerar bäst när hon nöjer sig med att vara ett kyligt ansikte med iskall röst. När allt ändå bara handlar om kosmetika är det lika bra att dra det opersonliga konceptet till sin spets.
Live är det annorlunda. Här krävs det karisma och utstrålning för att låtmaterialet ska lyfta, något som stackars Bextor inte begåvats med. Hon struttar mest omkring från den ena kanten på scenen till den andra. Och så tillbaka igen. Som en osäker skyltdocka.
Unken rockfunk
Inte blir det bättre av att hon omger sig med ett gäng hopplösa plattfötter i bandet, som envisas med att förstöra den lättsamma popmusiken genom rediga doser unken rockfunk och direkt otäcka pudelrockssolon. Och slasktrattsversionen av Talking Heads "Once in a lifetime" är förstås en ren provokation.
Jag uppfattar bara två bra låtar: hitsen "Murder on the dancefloor" och "Groovejet (if this ain"t love)". Med det i ryggen gör Sophie Ellis-Bextor ett generalfel - hon uppträder i över en timme. Resten kan ni räkna ut själva. Det här kan vara den tristaste tantdisco som jag nånsin upplevt.
Sophie Ellis-Bextor
Markus Larsson