Tracy Chapman - nästan provocerande trevlig

Konserten är så genomtrevlig att den nästan känns som en provokation. Det kanske inte kommer som någon större överraskning.

Tracy Chapman är ju knappast en utmanande och banbrytande artist. Hon är snarare den mest sympatiska och mysiga protestsångare som någonsin hängt på sig en akustisk gitarr.

Hennes säregna röst förmedlar en blyg värme som är både rörande och charmig. Det märks knappt att låtarna handlar om så allvarliga ämnen som krossade hjärtan, rasism, sociala övergrepp och all världens orättvisor.

Vilket också är Chapmans största problem. Hennes musik är bara bomull för öronen, oavsett om det handlar om hiten "Fast car", resebyråreggae, dansbandsballaden "Baby can I hold you" eller vägkrogsblues.

Tracy Chapman har höga ambitioner med sin musik och fina humanistiska ideal, men hon lyckas ändå inte göra något djupare intryck. Bomull har som bekant en förmåga att bara gnugga lite på ytan.

Och jag trodde att söndertjatade örhängen som "Knockin" on heaven"s door" och "Get up, stand up" bara var en angelägenhet för kravlösa och lata coverband numera.

Jag hade tyvärr fel.

Tracy Chapman

Markus Larsson