Lysande - när han spelar ut sina ess

Paul Simon

Paul Simon kokar ihop en musikalisk brygd från imponerande många sidor ur kartboken.

Men han är bäst när han är rhymin' Simon.

helskärm

Det är sommarens kanske vackraste kväll i Stockholm, och såna kvällar finns det sämre saker att göra än att stå på Skansen, se himlen färgas rosa över Södermalm och höra Paul Simon sjunga ”Slip sliding away”.

Sångaren från New Jersey har med sig ett elvamannaband som är lyhört och dynamiskt och själv låter han betydligt yngre än sina snart 61 år.

Däremot ser han precis lika liten ut som vanligt, än mer så då han allt som oftast gungar loss med knäna böjda och benen rätt brett isär.

Han bjuder på kubansk blues, New Orleans-r'n'b, country, jazz, gospel och rock och tar oss med till en hel massa andra hörn av världen, inte minst till Sydamerika och Brasilien. Somligt är ren världsmusik, men han tillåter sig även att stuka om en "helig" låt som ”Bridge over troubled water” i en mer svävande skrud än vi är vana vid.

Onödigt svalt

Det är emellanåt både andäktigt finstämt och enormt sväng, men Simon har kallats Bror Duktig förr och somliga av de mer utdragna afrikanska övningarna blir faktiskt ganska sömniga, liksom onödigt svala i all sin sofistikerade perfektion.

När mannen fokuserar på låtarna, på alla de där små essen till melodier som nästan fått honom att personifiera begreppet ”singer-songwriter”, är han å andra sidan ganska lysande.

Som i gospelosande ”Loves me like a rock”, oväntat tungt rockande ”The boy in the bubble” och den lite förbisedda ”Me and Julio down by the schoolyard”.

Paul Simon

Håkan Steen