Magnifika toppar i ojämn resa

helskärm

Hon pratar om att fullmånen gör henne konstig, drar en rolig historia om en full giraff och verkar lite allmänt vimsig.

Mellan låtarna, alltså.

När Beth Orton sjunger kliver hon in i sina sånger, blir en del av dem, och sjunger med stor dedikation på sitt lite rökhesa och oskolade men samtidigt beslöjande och emellanåt rent hjärtskärande personliga sätt.

Dynamiskt band

Sångerskan från Norwich bjuder de drygt 1 100 i publiken på en föreställning med fokus på nya albumet "Daybreaker", backad av ett smakfullt dynamiskt sexmannaband med stråkar och ståbas. Hon rör sig från sin karaktäristiska folkpop mot både valstakter och gospel.

Hon serverar också flera nummer med betydligt mer groove än på skiva. Något som funkar utmärkt i exempelvis "Carmella" men betydligt sämre i andra låtar, som på skiva har sina stora förtjänster just i intimiteten.

Bäst i extranumren

Lite onödigt, då det är en sittande och lyssnande publik hon möter i kväll.

Det är också i extranumren, när hon vågar lita på sångerna och klä av dem allt utom gitarr och cello, som den här ojämna resan når sitt klimax.

"Concrete sky" och "This one"s gonna bruise" är rent magnifika.

Sedan fyrar hon av en "She cries your name" och alla går hem med ett leende på läpparna.

Beth Orton

Håkan Steen