Jimmie Åkesson ser ut som en förlorare
Nu sänker han hela Tidölaget
ALMEDALEN I ”Ett experiment av Doktor Ox” av Jules Verne från 1872 testar en lätt galen vetenskapsman vad som händer om man ändrar luftens sammansättning.
Under förespegling av att sätta upp gatlyktor i den sömniga lilla byn Quiquendone i Flandern pumpar han istället ut stora mängder syre.
Byborna blir som galna, de blir aggressiva, startar bråk och slagsmål med varandra. Till slut bestämmer de sig för att starta krig mot en grannby.
Syret i luften har ändrat allt. Byn blir ett inferno.
Alltså ungefär samma effekt som sociala medier haft på svensk samhällsdebatt.
Almedalen i veckan var som ett minne från ett förflutet Sverige. Där vi såg varandra i ögonen. Där ingen vridit upp syrehalten. Och öga mot öga blev samtalet ett annat.
Almedalen är slutnare än förr, säkerhetspersonal med hörsnäckor är överallt närvarande. Men i princip kan man fortfarande gå som man vill i Visbys gränder, stöta på partiledare och ministrar och prata med människor man normalt bara ser på TV om lite vad som helst.
Almedalen är, trots all kritik, varje år Sverige största folkbildningsinsats. I år finns 2124 punkter i programmet. Alla gratis.
Almedalen är också årets tillfälle att ta temperaturen på de politiska partierna. Hur mår de egentligen?
Svaret är: Tidölaget behöver semester. Och det stora sänket heter Jimmie Åkesson.
Jag stod ganska långt fram när han talade. Precis framför scenen finns sittplatser för de närmast sörjande och där samlades SD-höjdare och partianställda.
Sölvesborgaren började med humor.
”Och så kommer den, den svenska sommaren. Den bästa dagen på hela året” sa han och tog en liten konstpaus.
Ingen skrattade.
I det talarmanus som delats ut var orden ”Den bästa dagen på hela året” inom parantes. Talskrivare brukar göra så med skämt eftersom talaren behöver känna in sin publik. Bara om stämningen är rätt kan man skoja till det.
Stämningen var inte rätt.
Det var en förlorare som stod på scenen och alla i publiken visste det.
Jimmie Åkesson körde på utan större entusiasm. Publiken applåderade pliktskyldigt åt löften om fler utvisningar och sedan dröp alla av.
Åkessons verkliga nyhet, att han vill förstaliga skolan, välte inga kiosker. Han lät som Johan Pehrson.
EU-valet blev i praktiken för många en folkomröstning om Tidölaget. Den slutade med 57 procent mot 41, till oppositionens fördel. SD blev bara fjärde största parti.
I Expressen kommenterade anonyma källor från regeringen Jimmie Åkessons krav på att få bli minister efter nästa val.
– De har skruvat upp tonläget något enormt. Jag ser det inte som möjligt att ta in SD.
Jimmie Åkesson har ökat syrehalten för mycket. Det har förstört hela debatten.
Enligt Expressens källor ökar nu trycket på Ulf Kristersson och Ebba Busch att helt stänga dörren till SD som regeringsparti. Annars kommer nästa valrörelse bara att handla om vilka statsrådsposter SD ska få.
”Skolminister” var Jimmie Åkessons besked i Almedalen.
I så fall kan nog borgerligheten säga tack och hej då till hela medelklassen.
Mellan skål och vägg är regeringspartierna mest oroliga för utvecklingen i Stockholm och andra större städer. SD:s kampanj mot enskilda journalister i valet och retorik lånad från den nazistiska folkutbyteskonspirationen skrämde många.
Det blev inte särskilt mycket bättre när sången ”Ausländer raus”, utlänningar ut, ekade över landet från SD:s valvaka.
Samtidigt blev det uppenbart i Almedalen att inte heller oppositionen gjort sin hemläxa. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet skulle, om det var val idag vinna stort.
Men det är inte val idag.
Och om man vill avsätta en regering behöver man ett eget regeringsalternativ. Det är en av svensk politiks järnlagar.
Till hösten behöver oppositionen börja hitta fungerande former för det. Inte så att man måste ha en ministerlista färdig men om man vill förändra Sverige tillsammans måste man berätta det.
SD:s radikalisering och regeringens utveckling i auktoritär riktning gör att priset för oenighet till vänster och i mitten nu blivit för högt.
Denna regering, SD:s maktbas, måste först och främst bort. Det måste vara det överordnade målet. Även om det betyder smärtsamma kompromisser.
Men ett regeringsalternativ kommer inte att räcka. Det behövs även konkreta politiska reformer. Och det ekar ärligt talat ganska tomt från oppositionen.
Man behöver inte vara överens om allt. Men det Socialdemokraterna kallar ”en ny riktning för Sverige” måste fyllas med ett innehåll. Vi behöver en politik som på riktigt bekämpar arbetslösheten igen. Som genomför en grön omställning. Som minskar klyftorna.
Och som håller ihop hela Sverige.
När vi nu går in i andra halvlek måste oppositionen – tillsammans – börja leverera det. Att regeringen är kass och att SD hotar demokratin verkar de flesta i Sverige överens om. Men hur ser alternativet ut?
Det är dags att berätta det nu.
Det blev till slut inget krig i Jules Vernes ”Ett experiment av Doktor Ox”. Precis då de rasande byborna skulle anfalla grannbyn exploderade doktorns maskin.
När syrehalten minskade föll armén ihop. ”Som en armé av munkar”. Anfalla? Slåss? Vi? Nä...
Sen gick de hem igen. I Quiquendone återgick livet till sin stilla gång.
I verkligheten är det inte lika lätt. Doktor Ox maskiner finns överallt omkring oss. Syrehalten i svensk samhällsdebatt är skyhög. Algoritmerna vill inget hellre än att vi ska hata varandra.
Jag tycker vi såg en del svaret i Almedalen.
Samtliga partiledare från oppositionen talade om hopp. Om framtidstro och möjligheter. Det slår an en annan ton än den som dominerat svensk politik de senaste åren.
Hopp är det bästa botemedlet mot hat.