Kristersson var som elefantbedövning i Almedalen
Inte ett ord om vården eller matpriserna
ALMEDALEN Det var svettigt, långt och extremt tråkigt. Kristerssons tal i Almedalen var som att han valde att snacka på länge och väl bara för att själv fylla ut tiden. Men det krävs en del för att fylla ut 30 gassande minuter i solen.
Som förband bjöd han in Norges tidigare statsminister och ledare för Moderaternas systerparti. Erna Solberg skulle kanske fungera som peppande maskot när hon höll sitt tal på Norska. Hennes politiska karriär slutade med att hon förlorade valet och avgick.
Medan Kristersson försökta prata om sammanhållning och ”Team Sweden”, var hans ton polariserande med udden riktad mot S.
Det mest intressanta med Kristerssons tal dock var allt han inte sa. Förväntningarna var upptrissade efter valvinsten. Ekonomin skulle bli starkare, arbetslösheten lägre och brottsligheten bekämpas. Istället talar han till människor som mer än någonsin känner av kostnadsökningarna i samhället och den allt mer urgröpta välfärden.
Politik tar tid, försökte han säga.
Men politik är inte bara ord. Två år in på mandatperioden har regeringen inga svar på hur välfärd och ekonomi ska lösas. ”Den som läser The Economist” ska tydligen veta att svensk ekonomi är på väg upp. För ensamstående mammor i Kristerssons nya visitationszoner är det nog knappast en tröst.
Han nämnde inte heller EU-valsfiaskot
Han nämnde inte heller EU-valsfiaskot som bara ligger några veckor bakom oss. Vad han tänker om väljarnas sjunkande förtroende eller vad han har för plan framåt. Han harvade bara på om vad han tycker att han lyckats med.
Jag hade gärna velat höra hur han tänkte när han sa till SVT att ”vården inte är i någon kris”. Med vårdpersonal i strejk och patienter som tvingas vänta allt för länge på behandling undrar jag vad mer som krävs för att kalla en spade för en spade. Eller en vårdkris, i det här fallet.
Men Kristersson nämnde inte ens vården. Eller bostäder. Eller matpriserna. Det är inte förvånande men det är trist. Ge mig ett tal som gör att jag känner något i alla fall. Ilska, irritation, glädje eller något att verkligen provoceras över. Inte 30 minuters sömnpiller motsvarande elefantbedövning. Är det så mycket begärt?