Svantesson är vårdens verkliga samhällsfara
Folk dör av nerskärningarna i regionerna
Missade diagnoser, vårdskador, för tidiga utskrivningar och till och med dödsfall. Enligt personalen på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg är det några av de konsekvenser som politiskt beslutade nerskärningar redan fått.
Nu väntar som bekant nya besparingar. Ulf Kristerssons tal om att ingen vårdpersonal skulle behövas sägas upp har inte alls följts av de pengar som skulle behövas.
Samtidigt pågår en arbetsmarknadskonflikt. Sedan mer än en månad arbetar tiotusentals sjuksköterskor, barnmorskor och andra inte övertid. Nästa tisdag går går 2 000 anställda i fem regioner i strejk, och i måndags varslade Vårdförbundet om strejk i ytterligare två regioner.
Rimliga scheman och kortare arbetstid
Kraven gäller framför allt om rimliga scheman, och kortare arbetstid. Enligt facket är det en fråga om vårdens framtid. Ska sjukhus och vårdcentraler fungera måste personalen orka.
Reaktionen från arbetsgivarna i regionerna har varit upprörd.
Regionerna säger att strejken blir samhällsfarlig.
Högt tonläge
Det höga tonläget hörs runt om i landet. Till och med region Västra Götaland, som driver Sahlgrenska, talar om en samhällsfarlig konflikt och har kallat till förhandlingar.
En strejk skulle naturligtvis få stora konsekvenser. Det finns anledning att vara orolig. Men är verkligen de högsta cheferna i landets regioner rätt personer att tala om samhällsfarlighet? De har trots allt genomfört besparingar som redan innebär att människor dött, i alla fall enligt personalen på Sahlgrenska.
Regeringens snålhet
Sanningen är att det är brist på pengar och utarbetad personal som är den verkliga samhällsfaran. Och för den har chefer och politiker absolut ett ansvar. Men framför allt är det regeringens snålhet och brist på långsiktiga besked som drabbar sjuka och hotar patientsäkerheten.
Sveriges kommuner och Regioner har räknat ut att vården i år skulle behöva 24 statliga miljarder för att undvika nerskärningar. I regeringens vårbudget fick man sex miljarder.
I stället för att måla upp skräckbilder av konfliktens konsekvenser borde arbetsgivarna i regionerna förhandla och tillsammans med facket hitta en lösning. Då skulle det också bli möjligt att tillsammans ställa krav på den enda som faktiskt har möjlighet att ge vården de resurser den behöver.
Hon heter Elisabeth Svantesson.