13 år efter Utøya: Breiviks idéer består
Men vi får aldrig någonsin låta oss tystas
“Jag ska berätta din historia om du dör. Jag ska berätta din historia och hålla dig vid liv, på det bästa sättet jag kan”
De raderna öppnade Laleh med på minnesstunden i Norge, ett år efter det brutala vansinnesdådet av Anders Behring Breivik.
Breivik hade förberett sig i flera år. Sedan 2002 har han skrivit på ett politiskt manifest, som beskriver ett innerligt hat mot kulturmarxismen, socialdemokratin och en konspirationsteori om att landet höll på att utsättas för ett “folkutbyte”.
Morgonen den 22 juli 2011 skickar Breivik manifestet till 8000 personer. Sedan åker han in till Oslo och sätter en hemmagjord bomb utanför regeringsbyggnaden. Hundratals skadas. Åtta personer omkommer i rasmassorna.
Men Breivik är inte där. Han har åkt vidare till Utøya där unga socialdemokratiska ungdomar (AUF) har sommarläger.
Breiviks plan är att inte bara skjuta ungdomarna utan även halshugga den socialdemokratiska (Arbeiderpartiet) statsministern Gro Harlem Brundtland som är på besök.
Och livesända det hela.
Men när Breivik kommer till ön har den tidigare statsministern redan lämnat. Barnen är dessvärre kvar. I över en timme avfyrar Anders Behring Breivik tusentals skott mot ungdomarna. Panik utbryter. Några försöker simma från ön, andra håller fast sig vid klippväggar.
69 personer dör. 33 skadas.
Totalt dog 77 personer.
Bland de som överlevde är sorgen monumental. Men även ilskan. För Breviks tankegods lever kvar – och har inspirerat andra högerextremister världen över. Sedan 2011 har de politiskt motiverade morden och attackerna i Skandinavien och Europa varit flera. Ofta med högerextrema motiv.
Bara i våras blev ett möte arrangerat av tidningen Expo, Miljöpartiet och Vänstern attackerat av nazister.
Sedan 2011 har högerextremisternas inflytande bara ökat.
I upptakten till EU-valet började även Sverigedemokraterna orera om ett folkutbyte, som orsakats av en massiv invandring till Sverige.
Hoten och hatet mot meningsbildare är i dag högt. Terrornivån i Sverige likaså. Tonen på sociala medier slår i taket. Och alla trollkonton på sagda plattformarna gör sitt yttersta för att orden aldrig ska fortsätta eka.
Men det hindrar inte vänsterns rosor från att blomma. För på sistone har vi kunnat skönja en motståndsvåg i Europa.
I EU-valet backade SD och de rödgröna partierna gick framåt. I Storbritannien kom Labour till makten efter 14 år. Och i det franska valet blev vänsterblocket störst.
Att hedra de som blev offer för Breiviks terrorism den 22 juli 2011 kan göras på flera sätt. Att stå upp mot orättvisor, små som stora, är ett sätt. Att fortsätta engagera sig för en politisk rättvisa, jämlikhet och solidaritet är ett annat.
För det värsta vi kan göra att glömma.
Det absolut minsta vi kan göra är att hålla deras minne vid liv, på det bästa sätt vi kan.
Det gör vi genom att aldrig låta rädslan tysta oss.