Plocka hallon i någon annans skog i sommar
Eller bada från en privat brygga!
Mina barndoms somrar tillbringade jag ofta i naturen. Då och då åkte jag och morfar till skogen för att plocka vildhallon och kantareller. I mina små barnhänder bar jag en gammal vit hink, som var lika stor som min överkropp. Eller ja, åtminstone kändes det som att den var lika stor som min överkropp.
En bleknad etikett vittnade om att den en gång i tiden innehållit lingonsylt.
Längre in i skogen växte om sensommaren kantareller, blåbär och hallon. En del svamp växte längst skogsstigens kanter, andra längre in. Morfar struntade ofta i stigarna, han kände skogen utantill.
När vi gick runt där bland ris och snår berättade min morfar, en före detta lantbrukare, om de timslånga promenaderna han tog i skogen själv. Det var det bästa, sa han, för efter några timmar vänjer sig till slut djuren vid ens närvaro.
– En gång slank en räv förbi mitt ben i jakt på en hare. De var helt obrydda om min existens, men jag fick turen att betrakta skådespelet.
I skogen fick jag lära mig att särskilja olika fågelläten, skilja en ek från en ask, och ha ögonen öppna för den där brandgula färgen som kan vara tecken på guld.
Jag minns inte om jag och morfar stötte på särskilt mycket djur på våra skogsturer. Kanske ett rådjur eller två. Om inte annat mötte jag dem på morgnarna när de – och skogens alla älgar – stod i trädgården och åt våra äppel- och päronträds frukt till frukost.
Under våra skogspromenaderna började vi alltid i morfars egen skog, men gick snart in på andras marker. Kantarellerna visste ju inte några gränser, så varför skulle vi göra det?
Ungefär vid den här tiden i livet blev jag varse om allemansrätten. Morfar berättade för mig om att inte bara vi, utan vem som helst fick vistas i hans skog, även de vi inte kände.
För i Sverige, berättade han, finns en sak som heter allemansrätten. Det innebär att naturen inte kan ägas helt av någon, alla har rätt att få till del av naturen och dess rikedom. Rik som fattig. Räv som kanin. Kantarell som hallon.
När det var baddags åkte min familj ner till närmsta strand. Vi behövde inte tänka särskilt mycket på exakt var vi badade, bara det inte fanns ett bruk i närheten. Man ville ju inte få i sig massa gifter.
Men den här valfriheten kom ifrån att strandskyddet gällde. Att någon hade en privat brygga som man inte fick bada ifrån fanns inte på kartan.
Det kalla och gröna Östersjön var precis som skogen: allas.
Man kan referera till en bit skog eller en badplats som en del av någons mark eller tomt. Men man kan också kalla den för änglamarken, eller himlajorden om man så vill. Oavsett bör dess friska luft, rikedom och djurliv aldrig begränsas till den som har pengar.
Att varenda människa som finns i Sverige, oberoende bakgrund eller inkomst, kan få ta del av naturen – det är Sverige. Det är en del av den svenska folksjälen.
Det är jämlikhet när den är som bäst.
Det finns mycket som man kan kritisera med allemansrätten, som klåfingriga personer som utnyttjar den för exploatering eller business.
Men lika fel som det är att kalhugga djurens vardagsrum, eller en barndomsidyll, är det att utnyttja allemansrättens principer för att kränga bär på gator och torg.
Att vårda vår natur är ett gemensamt ansvar, men då måste vi betona vikten av att vi alla har en gemensam tillgång till den.
Dessvärre vill personer som är födda med silversked i mun, eller flera hektar i testamentet, begränsa denna rätt. Jag tänker på det när jag ser hur Timbro och dess avknoppningar pratar om att äganderätten i skogen ska stärkas, eller hur strandskyddet måste slopas. Allt för att skydda deras ägor mot lortiga, fattiga personer, som också vill ta del av skogens läckerheter eller havens svalkande brus.
Jag är själv av åsikten att jag tycker att allemansrättens svamp- och bärplockande borde begränsas till självändamål, precis som jag stödjer att kommuner ersätter de skogsägare vars skogar blivit turistmål. Eller de vars bryggor blir till allmänna badplatser.
Jag förstår givetvis att man vill hålla det rent och fint i skogen man äger, precis som stranden i närheten av ens hus. Men att det görs genom att begränsa tillgången blir fel. Det är som att sätta sig över sina medmänniskor, att tro att man skulle vara bättre än dem.
Det går inte att beskriva som annat än klasshat.
På grund av anledningar såldes vår familjeskog, men traditionen fortsatte. När morfar blev äldre tog vi med oss hans rullator och en hoppfällbar vilstol. Den satte vi framför buskarna, så att han kunde fortsätta plocka hallon efter hallon. I knät höll han samma vita hink, där solen nu blekt etiketten så mycket att lingonen blivit omöjliga att urskilja.
Jag blir varm i bröstet när jag tänker på att kommande generationer, oberoende ekonomi, kan få liknande sommarminnen. Allt tack vare vår lagstiftning.
Det är bland annat tack vare min morfar jag i dag är så engagerad i klimat- och miljöfrågor. För att jag fick möjligheten att bli en självklar del av naturen vid så ung ålder.
Tack vare allemansrätten fick jag och morfar upprätthålla vår tradition, fast vårt namn inte längre stod på något papper under rubriken ”ägare”. Likaså kunde vi fortsätta att känna havets salta vindar varenda sommar.
I dag finns inte morfar längre, men jag fortsätter åka till samma glänta. Med den vita hinken i handen.