Under pandemin blev arbetare krockkudde
Äntligen ryter Johan Lindholm ifrån
Klyftan mellan arbetare och tjänstemän ökar. Det visar en färsk rapport från Arena Idé. Det är inte så konstigt egentligen. Arbetare har varit förlorare under väldigt lång tid.
Enligt rapporten är bara tre fjärdedelar av alla som jobbar med i facket. Bland arbetarna är det knappt 58 procent. En nedgång jämfört med året innan. Tjänstemännen däremot håller sig stadigt på tre fjärdedelar.
På så vis verkar det som att tjänstemännen räddar den svenska modellen genom att organisera sig.
Ekonomin är den främsta anledningen till att inte gå med i facket. Det är helt enkelt för dyrt.
Fackavgiften har setts som en prenumeration likt en ljudboksapp eller ett magasin, som man nu i tuffa ekonomiska tider har avslutat.
Arbetare har inte råd att organisera sig och ta del av de försäkringar och skydd som ett medlemskap i facket innebär. Men det ansvaret ska inte läggas på individen. Det är fackets egna fel att de inte varit tillräckligt skickliga på att förklara vikten av medlemskapet.
Och det märks, nästan alla LO-fack tappar medlemmar. Medan TCO och tjänstemännen ökar.
Det är troligtvis inte bara kostnaden som har fått folk att lämna. Det är nog också politisk leverans.
Precis som svenskt näringslivstoppen undrade vad fan han fick för pengarna, gör även vårdbiträdet, kassörskan och byggnadsarbetaren det.
Vårdbiträdet ser att hon har färre kollegor. Byggnadsarbetaren får färre bostäder att bygga. Och kassörskan har blivit av med ännu fler timmar.
De har känt av att pengarna räcker till mindre, så de tvingas pussla, ta av sparkapital, låna eller slå knut på sig själv för att överleva.
Medelklassens tjänstemän kan unna sig en köksrenovering subventionerad av staten
För medelklassen har det varit annorlunda. De har fått ekonomiska buffertar. Kolla bara på elprisstödet eller ROT-avdraget. Medelklassens tjänstemän kan unna sig en poolrenovering köksrenovering av staten.
Kanske var det grubblandet över dessa orättvisor som fick LO:s ordförande Johan Lindholm att i veckan sätta ned foten och kräva att karensavdraget ska avskaffas och arbetstiden förkortas.
LO och S har en relation, men den kanske har varit ensidig på sistone. Därför villkorar de nu sitt bidrag om inte S börjar agera mer politiskt, vilket de fick frukt för i Anderssons Almedalstal.
Ingen vill vara i en relation som bygger på ultimatum, det kan få motsatta effekter. Men i det här fallet är det befogat.
Arbetarna har blivit förbisedda under allt för lång tid. Under pandemin fick de agera krockkudde. Allt vårdarbetarna fick var applåder. Nu, när vi dessutom har haft en ekonomisk kris, har regeringen inte lyft ett finger för Sveriges arbetare. Regeringen valde inte ens att lindra den ekonomiska smällen genom att höja bidragen.
Ska man vara ärlig så har ojämlikheten fått frodas under längre tid. Inte ens under den S-ledda regeringen motade man orättvisorna. Man var fullt upptagen med att fullfölja liberal politik.
Skönt att arbetares främsta företrädare ryter ifrån. Hoppas Magdalena Anderssons inte bara snackar, utan nu också kör lite vänsterverkstad.