Allsvenskan är en fest enbart för storstäderna
Dags att byta namn på Sveriges högsta fotbollsliga?
I helgen avslutas fotbollsallsvenskan 2024. Malmö FF har redan vunnit, precis som ifjol. Hammarby, AIK och Djurgården slåss om andra och tredjeplatsen som innebär kvalificering till Europaspel.
Inför sista omgången är sju av de tio högst placerade lagen från Stockholm, Göteborg eller Malmö. Om det inte vore för det nuförtiden ständigt underpresterande IFK Göteborg hade tabellen mer eller mindre varit skiktad: storstäderna finns i toppen och mindre orter i botten. Utvecklingen är inte ny, men de senaste åren har den nått nya nivåer.
Fortsätter det såhär är allsvenskan inte längre ett särskilt passande namn. Det är ju inte en fotbollsliga för alla delar av landet.
Idrotten är såklart inte friställd från den urbaniseringtrend som finns i samhället i stort. Folk flyttar dit jobben finns. Den ekonomiska utvecklingen koncentreras i storstadsregionerna. Den växande klyftan mellan stad och land som sliter isär landet politiskt existerar också inom idrotten.
Effekterna är större än enbart klubbarnas resultat. En kartläggning från Svenska fotbollsförbundet visar att andelen allsvenska spelare från Norrland har krympt från elva till fyra procent sedan början av 2000-talet. Hallbrister pekas ut som en viktig faktor.
När svenska landslaget samlades för att spela Nations League i september var inte mindre än 7 av 24 spelare fostrade i Brommapojkarnas akademi.
Det finns något mekaniskt enfaldigt över detta som inte direkt utstrålar folksport. I Stockholm talas det om en ”akademiboom” där privata alternativ dykt upp bortom klubbarna. Växer detta kommer elitfotbollen få högre klassmässiga trösklar, vilket försämrar positiva effekter på integration och samhällgemenskap.
I Sverige är vi stolta över den så kallade 51-procentsregeln. Den är inskriven i Riksidrottsförbundets stadgar och innebär att en förenings medlemmar ska kontrollera en majoritet av bestämmanderätten i ett idrottsaktiebolag. Det stoppar den depraverade skurkkapitalismen från att köpa upp klubbar så som skett i många av Europas fotbollsligor.
Det ska vi glada för, men vi måste också se till så att sporten hålls levande i fler bemärkelser. Allsvenskan kan inte enbart vara en fest för publik och spelare i storstäderna.
Själv håller jag på IK Brage från Borlänge. Eftersom klubben inte varit bra nog för allsvenskan sedan 1990-talet får jag som inflyttad till Stockholm sällan chans att se dem. Därför är jag knappt på matcher längre.
Jag brukade ibland följa med vänner som håller på någon av stockholmsklubbarna för att ändå se fotboll. Det har jag dock slutat med. Sist fångades jag i ett supportergräl i arenagången på väg in och fick ett knallskott slängt någon meter från mig. När jag sedan såg matchen med ringande öron tänkte jag att det här kan stockholmarna ha för sig själva. En surpuppa på läktaren lär ju ingen heller sakna.
Tacka vet jag hockeyn. Tyvärr har den blivit fruktansvärt dyr för utövarna, men som åskådarsport finns den på hög nivå i de flesta delar av landet. Den som tröttnar på fotbollens storstadsfixering har alltid ishallarna att gå till.
Gör Harris samma fel som Hillary Clinton nu?