Andersson lär inte lyckas charma Beyoncé
Därför får vi ingen svensk Kamala Harris
Magdalena Andersson ska till Chicago. Där ska Kamala Harris väljas till Demokraternas presidentkandidat på partikonventet i veckan, och Socialdemokraterna hoppas kunna lära av Harris kampanj och gräsrotsarbete.
Trump och Harris ligger jämnt i opinionsmätningarna. Få hade väntat sig ett sådant uppsving efter Bidens avhopp.
Men Harris kampanj använder humor och framtidstro, framhäver de udda sidorna av både hennes och vicepresidentkandidaten Tim Walz personligheter.
De utstrålar kämparglöd. Kamala Harris slagord är ”When we fight, we win” och hon har fått Beyoncés välsignelse att använda låten ”Freedom” på sina kampanjmöten.
Det inger hopp. Donald Trumps återkomst känns inte längre given. Och framför allt visar Harris att det går att vara optimist – på ett övertygande sätt – i ett politiskt läge då allt verkar gå åt helskotta.
Det hade varit underbart att se något liknande i Sverige. Men vi har inga motsvarigheter till Harris, varken vad gäller personlighet eller kommunikation.
Harris stab träffar precis rätt ton i sociala medier och lyckas vara roliga utan att bli pinsamma. Det finns tyvärr få politiker i Sverige som hade klarat av den biten. Få känns genuina på samma sätt, och alla försök till politisk optimism från partiernas sida verkar tillfälliga och överges snart.
Varför är det så?
Jag tror att det handlar om risktagande. Svenska partier vågar sällan testa något nytt. Att politiker trampar snett, blir granskade av media och dömda av väljarna är omöjligt att undvika. Men partierna gör en katastrofal felbedömning av vad god krishantering är. I stället för att göra politikerna mer mänskliga låter de någon nybakad pressekreterare ”medieträna” dem tills de låter som identiska robotar.
Jag tror också att det handlar om partikultur. Genuina och roliga personer bromsas antingen av partierna så att de aldrig når några högre positioner, eller så förändrar man dem och skalar bort allt intressant. En del väljer bort de trånga partierna för annat engagemang eller aktivism.
De som faktiskt jobbat sig upp i politiken väljer sina medarbetare baserat på partilojalitet i stället för kompetens och nytänkande. På så sätt kväver man både kreativitet och möjlighet till förnyelse.
Den svenska politiker som kommer närmast Harriskänslan är nog Miljöpartiets Alice Bah Kuhnke. Stefan Löfven plockade in henne från sidlinjen när han behövde en kulturminister – hon hade inte tröskats igenom partimaskineriet, utan kom in som en frisk fläkt.
Tyvärr är det svårt att föreställa sig att Magdalena Andersson kommer hem från Chicago med en lättsam personlighet, fingertoppskänsla för Tiktok och en personlig välsignelse från Beyoncé.
Men man ska ju vara optimist.