Popstjärnorna visar att feminismen är tillbaka
Kan mycket väl avgöra valet i USA
Det sägs ibland att feminismen är död. Jag tror tvärtom att den är på väg tillbaka – och med större kraft.
Har vi tur kan den till och med avgöra valet i USA i höst.
Årets kvinnliga och till stor del lesbiska popvåg är ett tecken på det.
Billie Eilish slog ner som en bomb på pophimlen med låten LUNCH som beskriver attraktionen till en annan tjej. På Spotify har låten spelats hundratals miljoner gånger. Temat gjorde återkomst när sommarens mest hyllade artist, britten Charli XCX, släppte en duett med Eilish. En låt som handlade om att Eilish fantiserar om XCX:s trosor.
Charli XCX må vara hetero, men hon har inget problem med att anamma den queera kulturen – utan att det blir cringe. Charli XCX är känd för att kritisera den manliga dominansen i musikbranschen och fäller ofta dräpande kommentarer om kvinnorollens anorektiska ramar.
Billie Eilish gör detsamma. Och lite till. Hon är även vegan, ogillar Donald Trump och har Greta Thunberg som en av sin största förebilder.
I Sverige har vi också haft en liknande queer och feministisk våg. Under våren berättade Fröken Snusk i en intervju att hon var bi, medan influencern Alice Stenlöf dansade med sin tjej i Pridetåget.
Alice Stenlöf, Billie Eilish, och Fröken Snusk tillhör inte någon punkig subkultur. De är mainstream.
Att de kunnat vara så öppna med sina läggningar, och inte enkom definieras av dem i medier, gör mig inte bara svinglad. Det får mig att undra om inte feminismen kommit längre än vad vi tror? Jag kan nämligen inte undgå att tänka på åren 2014-2017.
2014 var året som tidningen Flamman tidigare i sommar beskrev som Sveriges feministiska peak, innan luften gick ur.
Det var även Feministiskt Initiativs paraddagar. Statyer virades in i rosa halsdukar och Soraya Post (Fi) lyckades knipa en plats i Europaparlamentet.
På radion rappade Silvana Imam om ”Simone de Beauvoirs soldater” parallellt med att Beatrice Eli skördade priser med sin låt “Girls”, en slags förlaga till “LUNCH”.
Ute i landet lärde Cleo unga tjejer att rappa. FATTA lärde tjejer vad samtycke innebär, medan tidningen BANG formade morgondagens kulturskribenter.
På den internationella scenen sa Beyoncé att hon var feminist. Tillsammans med rapparen Nicki Minaj deklarerade hon hur kvinnor var “Flawless”. Låten innehöll också ett tal om feminism från den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichie.
2014 blev feminismen mindre vit och mer rosa.
Det inte går att se 2024:s popvåg utan 2014 i backspegeln. 2014 var det kontroversiellt att kvinnor rappade eller sjöng om lesbisk kärlek. Det var ett ställningstagande.
I dag får det nog ändå ses som rätt mainstream.
Feministiska förkämpar lade grunden.
Kvinnorna 2014 gick, så att tjejerna 2024 kan springa.
En del skribenter har under året hävdat att saker som ”hemmafru”-trenden är ett tecken på att den feministiska rörelsen backar.
Jag håller inte riktigt med. Jag skulle säga att popmusikens listettor visar att det är tvärtom. Fokus på hemmafrulivet nog bara är en arbetskritik à la Gen Z.
Måhända en smula ogenomtänkt ibland, men ändå.
Utöver hbtqi-rörelsens framgångar och den kvinnliga dominansen på topplistorna, har flera kvinnor också skördat framgångar ekonomiskt.
Taylor Swift är väl det tydligaste beviset.
Popdrottningens konserter har förändrat länders ekonomi, samtidigt som politiknördar kunnat urskönja att hennes uttalanden kan påverka utgången i amerikanska valet.
Att Kamala Harris håller på att gå om Trump – samtidigt som hon använder både musik och stil från Charli XCX och Beyoncé – är nog ingen slump. Därför att det är viktigt för Harris att artisterna Megan Thee Stallion och Lizzo stöttar henne.
Harris vet att hon behöver kvinnorna om hon ska slå Trump. De har inflytande.
Kvinnors makt mot de konservativa vindarna går igen även i de europeiska valresultaten. Hade endast kvinnor fått rösta i senaste EU-valet hade S och MP vunnit. SD hade kommit på femte plats. Hade det bara varit männen som röstat skulle SD hamnat på tredje plats.
Den franska sångerskan Aya Nakamura uppträdande på OS-invigningen blev en viktig symbol för antirasismens vinst i ett polariserat Frankrike.
Och sommaren har tillhört brittiska Charli XCX och hennes BRAT-sommar samtidigt som Labour vann valet i Storbritannien.
Kulturen krattar manegen för politiken.
Högerextremisterna må ha fått mer medialt utrymme än vad de fick 2014. Likaså har de vunnit mark. Men bara för att de skrikit högst på X de senaste åren betyder inte det att tjejernas inflytande är borträknat.
De har bara mobiliserat på andra platser.
Som också sätter trender. Som också har ekonomiskt inflytande. Och som kan avgöra val.
Samtidigt finns det en viktig läxa att lära sig när feminismen och vänstern nu växer sig starkare: att hitta ett sätt att stävja högerextremismen. På riktigt.
Därför kommer 2024:s feministiska utmaning att visa att kampen för jämställdhet och fri kärlek är något som kommer alla till gagn.
Inte bara för kvinnorna på toppen.
Därför måste Harris och de andra rödgröna röster som nu skördar framgångar fortsätta gå mer åt vänster.
För anledningen till att högern radikaliserat och skördat framgångar de senaste 10 åren, parallellt med jämställdhetens framfart, stavas ekonomiska klyftor.
De flesta kvinnor vet att ”Make America Great Again” är ett slagord som inte innefattar deras kroppar. Men de, väljarna, behöver också ha en politik som handlar om mer än abort.
De behöver makthavare som faktiskt vill uppnå jämlikhet. På riktigt.
Som exempelvis ser till att arbetarkvinnor inte dör i förtid. Eller att kvinnor får jämlik och rättvis vård. Och kan känna sig trygga i det offentliga rummet.
Och får leva i en värld där varken döds- eller skolskjutningar är en del av vardagen.
För frågan om jämställdhet och jämlikhet – feminism – har aldrig varit en kamp mellan könen. Det är en fråga om fördelning, av ekonomiska medel och rättigheter.
Det är en fråga om frihet.
Kamala Harris kommer därför komma långt med hjälp av popkulturens drottningar, men hon behöver också se till deras lyssnare. De som befinner sig på gatan, utanför rampljuset.
Den rosa vågen 2014 åstadkom mycket. Men nu måste den fördjupas. Den måste bli röd.
Annars finns det risk för en riktigt brun backlash.