SD:s klimatpolitik hotar både jobb och planeten
Tidösamarbete i EU vore katastrofalt för miljön
Lägre ambitioner i EU:s klimat- och miljöpolitik skulle inte bara betyda mer utsläpp och uppvärmning. Det skulle dessutom riskera en av Europas konkurrensfördelar och äventyra jobb och industrins satsning på en grön omställning.
Om Europa halkar efter Kina och USA så beror det inte på en för sträng klimatpolitik. Det beror på att EU och regeringarna i EU:s länder gör för lite.
Tungviktare i näringslivet
Det är inte Aftonbladets ledarredaktion som säger det, utan en av svenskt näringslivs tungviktare. Susanna Campbell har grundat företaget Syre och är dessutom styrelseledamot och delägare i en lång rad andra bolag, bland andra Northvolt, H2 Green Steel.
Om EU-valet säger hon idag i Dagens Nyheter:
– Jag hoppas att det inte innebär ett bakslag för den gröna agendan. Jag ser det som en av de stora konkurrensfördelarna som EU har.
Inte ensam
Campbell är inte ensam. De senaste åren har ledande företrädare för näringslivet gång på gång uppmanat politikerna att hålla fast vid eller till och med skärpa klimatmålen. I gengälld vill man ha fasta spelregler och rättvis konkurrens mot andra delar av världen.
Om USA pumpar in statliga pengar i en bransch måste Europas industri ha motsvarande stöd för att jämna ut villkoren. Om Kina istället låter företagen släppa ut koldioxid gratis behövs importavgifter för att konkurrensen ska fungera.
Backa är ingen lösning
Men lösningen kan aldrig vara att backa när det gäller målen om att minska utsläppen. Ändå är det precis det flera svenska partier nu går till val på.
Sverigedemokraterna vill helt riva upp EU:s klimatplan Fit for 55. Moderaterna kräver ett ”tillväxtmål” för att alls gå med på en plan för att få ner utsläppen till delmålet 2040. Som om den gröna omställningen skulle stå i vägen för ekonomisk utveckling.
Sverigedemokraternas Charlie Weimers gör ingen hemlighet av hur han tänker sig att EU:s klimatpolitik ska stoppas: med ett slags EU-version av Tidösamarbetet.
Hittar på kurvor
Vi vet ju hur det slutat här hemma. Med en miljöminister som tvingas hitta på kurvor för att visa hur utsläppen ska minska, när de i själva verket ökar.
Skulle det bli verklighet har Campbell och alla andra i näringslivet som faktiskt investerat i omställningen anledning att vara oroliga. Det har förstås också alla de tusentals människor som nu rekryteras till nya industrier.
Men vi har alla anledning att känna oro. Klimatkrisen lär nämligen inte hejda sig. Det är bråttom att ställa om. Kommande generationer har inte tid för EU-politiker som vill backa in i framtiden.