Det är dåliga kompromisser som hotar arbetarrörelsen
Stefan Löfven står inför en svår uppgift
I dag kliver Stefan Löfven in på scenen för att avsluta den korta partikongressen i konferenshallen i Örebro. Mot alla odds kan han göra det som statsminister och som ledare för ett socialdemokratiskt parti som ännu en gång visat sin förmåga att anpassa sig till de politiska realiteterna. I avslutningstalet kommer det att heta "att ta ansvar". Det är så socialdemokrater ser på sig själva.
För lite knappt 14 år sedan såg jag Fredrik Reinfeldt stå på samma scen och övertyga sina partikamrater om att det var dags att släppa in förändringens vindar. Jag kommer ihåg hur han förklarade varför det var dags att överge partiets eviga gnäll om anställningstryggheten. Partiveteraner som Gunnar Hökmark muttrade missnöjt efteråt.
Inte så nya Moderater
Vi vet att den politik Reinfeldts nya moderater representerade på många sätt liknar den moderater alltid stått för. Den slog mot pensionärer, sjuka och arbetslösa och den gynnade människor med rejäla och stabila inkomster.
Reinfeldt lanserade Nya Moderaterna i april 2005. Man kan säga att han kom till Örebro med uppgiften att få så mycket som möjligt av den gamla politiken att passa in i en ny beskrivning.
Löfvens uppdrag de senaste dagarna har på många sätt varit det rakt motsatta. Han ska presentera en politik som på viktiga områden är dikterad av centerpartistiska partiideologer som om den vore traditionell socialdemokrati. Det gäller anställningstryggheten och marknadshyrorna, men kanske framför allt fördelningspolitiken.
När fackförbundet Kommunals ordförande Tobias Baudin för en månad sedan meddelade att man drog in kontantstödet till Socialdemokraterna väckte det starka känslor. I min tidning beskrevs beslutet som "det närmaste en krigsförklaring man kan komma".
Inte bara pengar
Upphetsningen handlade inte om pengarna, ungefär tre miljoner kronor om året. Den socialdemokratiska partiapparaten varken står eller faller med den summan. Däremot uppfattades Kommunals beslut som ett steg bort från en av den svenska politikens kanske viktigaste hörnstenar, den facklig-politiska samverkan. Det är så man kallar samarbete mellan Socialdemokraterna och LO-facken.
Tolkningen att något avgörande skulle kunna hända förstärktes av att Vänsterpartiet, under intensiv marknadsföring i media, samtidigt träffade ledningen för LO.
Själv plockade jag fram en intervju jag 2010 gjorde med en av Tobias Baudins företrädare, Dalarnas nuvarande landshövding Ylva Thörn. Hon skulle avsluta sitt uppdrag och vi pratade just om relationen mellan politik och fackligt arbete. Konflikten är inte ny.
Ylva Thörns snart tio år gamla formuleringar hade kunnat komma från dagens ledning i Kommunal. De handlar om trovärdigheten som facklig ledare, och om risken att sambandet mellan fack och parti reduceras till köpslående och ekonomisk ersättning. Men de handlar framför allt om att ta tillvara arbetslivets erfarenheter och att låta dem slå igenom i politisk och facklig praktik.
I det material som kongressombuden talat om i Örebro beskrivs samarbetet mellan fackförbunden och det socialdemokratiska partiet som "en avgörande framgångsfaktor för socialdemokratin i Sverige". Det är en förfärlig formulering som, om jag förstår den rätt, ska betyda att kontakten med facket är viktig för socialdemokratin. Det talas i alla fall om möjligheten att skapa ett brett politiskt samtal och om "en stor potential" – för Socialdemokraterna – bland fackliga ledare och medlemmar.
Slutsatsen blir att det behövs fler gemensamma facklig-politiska utbildningar och att formerna för politiska samtal på arbetsplatserna ska utvecklas.
Handlingsutrymmet saknas
Det blir säkert utmärkt. Frågan är bara, hur stort är Socialdemokraternas utrymme för att lyssna till erfarenheterna från arbetsplatser och arbetslöshetsköer? Hur mycket plats finns det för att ta in vittnesmål om en sjukförsäkring i förfall eller att reagera när fackförbund i servicesektorn beskriver pressen på anställningsvillkoren? Vad ska man göra med berättelser om ovärdiga bostadsvillkor eller oron inför teknikutvecklingen?
Frågan blev högaktuell för några veckor sedan, när de politiska partierna som samarbetar om pensionerna i en debattartikel berättade hur pensionsåldern ska höjas med tre år till år 2026.
LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson kallade det en "förolämpning mot våra medlemmar". Kommunals Tobias Baudin krävde att hela systemet skulle göras om eftersom väldigt många medlemmar i hans förbund redan i dag tvingas sluta i förtid därför att jobbet slitit ut dem.
Vi får anta att Annika Strandhäll och de socialdemokratiska förhandlarna i pensionsgruppen tycker att de fört fram de arbetande människornas erfarenhet av att slitas ut fysiskt och mattas ut psykiskt. Att de har försökt förklara att en nödvändig reformering av systemet måste ta hänsyn till hur arbetslivets klassamhälle skapar skilda livsvillkor, hälsa och till och med livslängd.
Vi får som sagt anta att allt det där har sagts. Det tycks bara inte ha spelat någon roll när förslaget kommit ut på andra sidan.
Sänkt värnskatt och rutavdrag
På samma sätt måste vi anta att Stefan Löfven, Magdalena Andersson och de andra socialdemokraterna talade om behovet av en rättvisare fördelningspolitik under julens regeringsförhandlingar. Problemet är bara att resultatet blev avskaffad värnskatt och rut-avdrag på miljonärsnivåer. Och när Andersson eller Löfven i efterhand har pratat om att klyftorna ska minskas skriker Annie Lööf rätt ut.
Stefan Löfven kan tala med folk ute på verkstadsgolvet. Jag vet för jag har varit med när han varit på arbetsplatser, både som facklig ordförande och som partiordförande. Men det hjälper knappast om den riktiga politiken rör sig bort från människorna som finns på det där golvet.
Jag skriver inte det här för att bagatellisera problemen efter valet. Att Sverige till sist fick en regering var nödvändigt, att Stefan Löfven får leda den är en prestation. Men priset kan bli högt.
I en ny rapport om jämställdhet från LO skriver författarna bland annat följande om januariavtalet: "Politiken kommer att leda till ett ökat tryck på försämrade löner och villkor, särskilt i kvinnodominerade arbetaryrken".
Dessutom varnar man för att välfärde kan urholkas, i alla fall för vanligt folk.
Det är kanske inte partiledare Löfvens politik LO-rapporten beskriver, men den beskriver det program regeringen Löfven har tagit på sig att genomföra. Att markera och förklara den skillnaden kommer att kräva mer än fackliga medlemsutbildningar och systematiska värvningskampanjer bland fackförbundens medlemmar.
Om Reinfeldts uppgift 2005 var besvärlig är det Stefan Löfven måste lyckas med antagligen ännu svårare.
Den riktigt stora utmaningen för den facklig-politiska samverkan är kanske inte fackens behov av självständighet eller svårigheterna att rekrytera arbetande människor till politiken. Det riktigt stora hotet är att de politiska kompromisserna tvingar socialdemokratin att försvara växande klyftor och en politik som missgynnar vanliga arbetande människor.