Tacka sossarna för att Oasis gör comeback
Svensk politik behöver mer glädje
I veckan var jag på bio och såg dokumentären ”To the end” om det brittiska popbandet Blur. Det är en vacker och nostalgisk historia om bandets återförening förra året som kulminerade i en konsert på nationalarenan Wembley i London.
Inget annat band eller artist har påverkat mig mer än Blur. När gruppen slog igenom i mitten av 1990-talet var jag i de formativa tonåren och musiken var en stor del i identitetsskapandet.
Britpopscenen var stor även utanför de brittiska öarna. Det var en väldigt snäll och tillåtande subkultur. Vi klädde oss i begagnade kläder och att betraktas som ”weird” och annorlunda var något att sträva efter.
Britpopen gick hand i hand med Tony Blairs ”New Labour”. När han utsågs till ny premiärminister 1997 var det den första valsegern på 20 år för de brittiska socialdemokraterna. Det blev plötsligt coolt igen att vara sosse. Blair bjöd in Spice Girls, Oasis och Blur till segerfest på 10 Downing Street.
Plötsligt var det som att allt kul hände i England.
Premiere League startade, musik- och modescenen exploderade och i konstvärlden vändes alla blickar mot Young British Artists, YBA, med konstnärer som Damien Hirst och Sam Taylor-Wood.
Om Blur var bandet för de lite mer intellektuella, var Manchesterbandet Oasis arbetarklassens stora hjältar. Bröderna Liam och Noel Gallagher var oborstat frispråkiga. De fick, som Aftonbladets Markus Larsson skrev nyligen, ”folk som saknade medfött kulturkapital och rika föräldrar att känna sig stolta och coola”.
Det känns som ett tecken i tiden att Oasis nu också väljer att återförenas efter 15 år som ovänner. De stora pengarna som bandet kommer att dra in på de kommande konserterna spelar säkert en avgörande roll. Men att Storbritannien nyligen fått sin första Labour-regering på lika många år är åtminstone ett intressant sammanträffande.
Premiärminister Keir Starmer har visserligen fått en mardrömsstart. Enligt Labour har Rishi Sunaks konservativa regering lämnat ett stort svart hål kvar i budgeten. Labour-regeringen har tvingasts till både åtstramningar och skattehöjningar.
Men hoppet har ändå återvänt till den brittiska arbetar- och medelklassen.
Samma sak ser vi hända i USA.
Folk är trötta på ordkrigen mellan Donald Trump och Joe Biden. Kamala Harris har lockat tillbaka glädjen i politiken. Hon har fått människor att organisera sig och bli medlemmar. Donationer strömmar in från de som bara kan avvara några dollar.
Och Harris gör det med det bästa soundtracket – Beyoncés majestätiska kamplåt ”Freedom”.
I Ulf Kristerssons Sverige råder kulturskymning. Det dras ned i kulturbudgetar och artister och konstnärer kämpar för sin överlevnad. Att det blir ett regeringsskifte 2026 är viktigt.
Svensk kultur måste också få chansen att göra comeback.