Sverige har inte längre en moralisk kompass
Det är Ulf Kristerssons ansvar att Tobias Billström faller
Låten ”På mäster Olofs tid” av Björn Afzelius släpptes 1997, drygt tio år efter mordet på Olof Palme.
”Pappa, hur var det förr?
Berätta hur allt var förr.”
Frågar en liten flicka.
”När Sverige talade så lyssna man
För alla visste att det vi sa var sant
Att säja ifrån var en filosofi
På mäster Olofs tid”
Sjöng Afzelius.
Jag tror många svenskar fortfarande har den självbilden. Att Sverige står upp för vad som är rätt i världen. Att vi står på den svages, förtrycktes och utsattes sida. Att det vi säger är sant, även om det retar mäktiga intressen.
Men så är det inte längre.
Vi står numera oftast reflexmässigt på maktens sida. Vår moraliska kompass snurrar inte ens, vi har ingen.
Som när utrikesminister Tobias Billström sa att Israels krig i Gaza var ”proportionerligt” eller att Turkiet är en demokrati.
Nej, att döda över 40 000, en stor del av dem barn, är inte proportionerligt. Inte ens mot en så vidrig attack som den Hamas genomförde sjunde oktober 2023.
Om det är folkmord eller inte får domstolar avgöra men Israel påstår inte ens själva att fler än 17 000 av de döda var från Hamas. Resten var det inte. Dessutom är siffrorna i underkant. Omkring 10 000 saknas under rasmassorna i Gaza och nästan 100 000 är skadade.
Men Sverige har med solsken i blick konsekvent försvarat Israels regering och premiärminister Benjamin Netanyahus politik.
Detta trots de högerextrema partiernas starka inflytande. Trots våldet mot civila och bombkampanjerna i Gaza. Trots bosättarnas systematiska våld mot palestinier på Västbanken med syftet att stjäla deras mark.
Från Stockholm är det tyst.
Nu viskar läckor till olika medier att Tobias Billström egentligen velat ha en annan politik än den regeringen bedrivit i just frågan om Israel och Palestina. Att det bidrog till hans avgång. Vad som är sant lär framtiden utvisa.
Den utlösande faktorn bakom avgången verkar ha varit att Tobias Billström inte fått utse sin egen kabinettssekreterare, UD:s högsta tjänsteman. De andra partierna i Tidöavtalet har fått vara inne och peta i UD:s inre arbete.
Ansvarig för det som hänt är med andra ord statsministern själv, som inte har backat upp sin minister. Det visar på ett extremt svagt ledarskap.
Billström hann inte ens sitta två år som utrikesminister. Och bara två ordinarie utrikesdeklarationer, 2023 och 2024, bär hans prägel.
När man läser dem så här i efterhand är de påfallande opolitiska. De redogör för läget, ingenting annat. Inledningen på hans andra utrikesdeklaration 14 februari i år är talande.
”Herr/fru talman!
I Norden och i Baltikum och längs Östersjöns södra stränder finns våra närmaste grannar.”
Tre saker har han gjort bra. Det första är att han lyckades baxa igenom Natomedlemskapet. Processen inleddes av dåvarande utrikesminister Ann Linde (S) men visade sig vara skakigare än någon hade trott. Billström gjorde återkommande misstag, som de ständiga uttalandena om att snart, snart är allt i hamn. Strax följt av något nytt bisarrt krav från Turkiet.
Det andra är Ukrainapolitiken. Sverige har stått fast i försvaret av folkrätten när andra svajat och vi har hjälpt Ukraina försvara sig mot den ryska aggressionen. I historiens ljus tror jag just detta kommer att definiera vår tid. Och vårt land lever upp till vad vi har sagt.
Det tredje är att han fick loss Johan Floderus och Saeed Azizi som kidnappats av Iran. Det var en extremt svår diplomati och politiskt mycket komplicerad. Tyvärr lyckades regeringen inte få alla svenskar fria, Ahmadreza Djalali hålls fortfarande gisslan av den iranska regimen.
Tobias Billström var naturligtvis inte ensam i detta och Ulf Kristersson har så gott han kunnat försökt ta åt sig all ära. Men det råder inget tvivel om att det är utrikesdepartementet under Billström som gjort de tunga lyften.
Tyvärr har makten över utrikespolitiken de senaste två åren glidit över från de erfarna diplomaterna i Arvfurstens palats vid Gustav Adolfs torg till en samlig politruker i Statsrådsberedningens samordningskansli.
Det är faktiskt inget mindre än ett totalt förfall.
Tänk vad som skulle hända om finansdepartementets budgetavdelning behandlades på samma sätt. Att några politiskt utsedda amatörer med halvtaskiga kunskaper i Excel i en källare på Statsrådsberedningen skulle skriva nästa statsbudget?
Det vore helt otänkbart.
Men det är just så vår utrikespolitik sköts just nu. Ett gäng muntra liberaler, kristdemokrater och sverigedemokrater, ofta utan andra meriter än erfarenhet från partiernas ungdomsförbund och Twitter, har fått ett direkt inflytande över detaljer i utrikespolitiken. Över frågor som bokstavligen gäller liv och död.
Under Tobias Billströms ledning har inte bara vår självständiga röst tystnat, vår värld har krympt. I princip allt handlar om Europa och USA. Det är naturligtvis viktiga frågor men världen är större än den transatlantiska länken.
Afrika har i princip helt försvunnit från regeringens radar, utom när biståndet ska skäras ner. Liksom Sydamerika och stora delar av Asien och Oceanien. Frågor om mänskliga rättigheter, nedrustning och fred fasas ut liksom tidigare profilfrågor som jämställdhet och bättre villkor för kvinnor.
Det är svårt att tänka sig någon av Tobias Billströms föregångare, Ann Linde, Margot Wallström eller Carl Bildt skulle ha tappat bollen på samma sätt.
Vem som nu tar vid får vi veta på tisdag, då öppnar riksdagen inför hösten och statsministern ska hålla sin regeringsförklaring. Min personliga förhoppning är att det blir en person med integritet och lång erfarenhet från just utrikespolitiken.
Någon som kan säga ifrån utan att nervöst titta sig över axeln.
”När Sverige talade så lyssna man
För alla visste att det vi sa var sant”
Amatörernas tid i utrikespolitiken behöver få ett slut.