Inget blir bättre av att Tobias Billström avgår

Sveriges röst i världen kommer att förbli tyst

Anders Lindberg

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

helskärm

Jag vet inte bakgrunden till Tobias Billströms fall. Uppgifterna som nu cirkulerar om slitningar mellan honom och Ulf Kristersson kan mycket väl stämma. Särskilt om det, som vissa uppgifter antyder, har handlat om oenighet kring vem som ska bli kabinettssekreterare.

Det uppger bland annat Ekot.

Moderaterna förnekar allt.

Kabinettssekreteraren är en politiskt tillsatt tjänsteman och utrikesministerns högra hand. ”Kabs” som positionen kallas på UD:s eget fikonspråk är formellt likställd med statssekreterare på andra departement, men i verkligheten är hen ofta tyngre än många statsråd.

För snart 20 år sedan arbetade jag själv som politiskt sakkunnig i ministerkansliet på utrikesdepartementet. Jag avslöjar väl inga statshemligheter om jag berättar att det fanns gott om slitningar mellan utrikesdepartementet och statsrådsberedningen då också.

Om sakfrågor, självklart, och personfrågor. Alltid var det något.

Medan andra departement oftast har finansdepartementet som hatobjekt ansåg UD i regel att statsministerns kansli borde ägna sig åt något annat än utrikespolitik.

Det tyckte dock inte statsministerns kansli.

Rivaliteten är inbyggd i systemet och har blivit värre med åren. I en fråga som Israel och Palestina måste det ha varit fasansfullt för UD:s erfarna diplomater att hantera det nuvarande gänget kring statsministern.

Särskilt när utrikespolitiska stollar som Liberalerna och Kristdemokraterna krävt inflytande och säkert fått det av statsministern i det så kallade ”samordningskansliet”. För att inte tala om SD med sin förkärlek för Netanyahu, halvdiktaturer som Ungern, eller än värre, Ryssland.

UD:s tjänstemän kan inte rimligen ha stått bakom förfallet inom vår Mellanösternpolitik. Sverige sjunger idag i samma kör som Republikanerna i USA om Israels militära insats i Gaza.

Så här långt åt höger har vi aldrig någonsin legat förut i utrikespolitiken. Så här lite intresse för mänskliga rättigheter, demokrati, fred och nedrustning har vi heller aldrig visat.

Jag tror få svenskar känner igen sig i L:s och KD:s äppelkindade retorik om Israel som i princip ofelbara trots att över 40 000 palestinier nu dödats. Ändå är det dessa partier som har fått bestämma Sveriges linje.

På sina två år som utrikesminister har Tobias Billström inte hunnit med så mycket. Hans fokus har legat på EU, Storbritannien och USA. På Natoprocessen och att få loss de svenskar som kidnappades av Irans regim.

Natoförhandlingarna har Tobias Billström skött bra och till slut fick Sverige två av de kidnappade fria. Det ska han ha all heder för.

Men under hans tid i Arvfurstens palats – UD:s byggnad kallas så – har vår värld krympt. Afrika har helt ramlat ur synfältet, liksom Sydamerika och större delen av Asien.

Vår röst i världen pratar numera mest om svenska företag och handel. Sällan i vår historia har ”svenska intressen” definierats så snävt som nu.

Inget av detta kommer att ändras för att Tobias Billström avgår. Sveriges röst kommer att förbli tyst så länge Tidöpartierna styr. Deras värld är inte större än så här.

Vad blir det då av Tobias Billström?

Personligen tror jag inte att vi har sett det sista av honom. I vilken roll han kommer tillbaka vet jag inte, men det har aldrig varit hans stil att bara ge upp och försvinna ut genom köksingången.