Åhnejsis, de är tillbaka
Markus Larsson om Oasis besked
Oasis var bäst.
Med betoning på ”var”.
Alla eventuella protester mot de två meningarna är ointressanta.
Åh, nej.
Det är första reaktionen.
Sedan checkar samma gamla vanliga fråga in i huvudet: varför då?
Svaret är givet. Noel Gallagher har aldrig hycklat om vad som skulle få honom att uppträda tillsammans med sin fiende och bror igen. I intervjuer har han sagt att om någon langade upp drygt en miljard kronor så skulle han göra det direkt.
”Men att branschen skulle ha så mycket pengar i dag är bollocks” är bara ett av många citat som har åldrats dåligt sedan klockan 09.00 i dag.
Också det var, ja, skitsnack.
Det kan säkert få vem som helst att göra som Hans Majonnäs Honungen från Sverige och vända blad
Brittiska tabloider spekulerar om att de kommande konserterna med Oasis kommer att dra in över fyra miljarder kronor. Liam och Noel får i så fall över en halv miljard var. Det kan säkert få vem som helst att göra som Hans Majonnäs Honungen från Sverige och vända blad.
På ett sätt är det världens mest förutsebara nyhet. Oasis vore inte Oasis om de inte till slut bestämde sig för att göra comeback. Förr eller senare skulle det ske. Alla visste eller misstänkte det. Ingen behöver låtsas som nåt annat.
I Oasis fall verkar förvånansvärt många ha glömt bort att gruppen tog slut långt innan de imploderade 2009
Att de splittrades för 15 år sedan kan för övrigt vara det bästa som har hänt dem. Om de hade fortsatt spela in skivor och turnera skulle de aldrig, som nu, ha kunnat sälja ut sjuttioelva arenakonserter i England, Irland och resten av världen. Glöm det.
Tiden kan nästan trolla bort vad som helst. I Oasis fall verkar förvånansvärt många ha glömt bort att gruppen tog slut långt innan de imploderade 2009. Eller så hann förvånansvärt många inte uppleva fallet.
Från världens bästa – till världens tristaste
De var världens bästa band mellan 1994 och 1996. Ja, det är nästan en underdrift. En perfekt mix av Beatles och Sex Pistols. De var också ett av världens tristaste rockband mellan 1997 och 2009. Jag minns en deprimerande konsert på Johanneshovs isstadion i Stockholm 2006. Det var rock för sengångare. En trögflytande smet som gäspade sig fram ur högtalarna. Konserten slutade med en cover på The Whos ”My generation” som förtjänade en orosanmälan.
Hur någon så snabbt kunde ramla ner från debutalbumet ”Definitely maybe”, uppföljaren ”(What’s the story) morning glory” och alla fantastiska låtar som Oasis på kort tid valde att släppa som singelbaksidor och landa nere i ravinen ”Standing on the shoulder of giants” är ett av rockens stora mysterier.
Oasis brann snabbt, de brann fort och de brann upp. Låtarna sinade, kraftfältet runt gruppen krympte och slutet var, för vissa av oss, en suck av lättnad.
Utanför musiken har bröderna Gallagher varit Englands längsta och roligaste dokusåpa
Femton år senare har Oasis en bättre story. Utanför musiken har bröderna Gallagher varit Englands längsta och roligaste dokusåpa. Ingen har hatat varandra på ett mer underhållande sätt. Ingen har heller levererat lika många dumsmarta och komiska oneliners i intervjuer och på sociala medier. Enbart Liams konto på X förtjänar ett dussin Rockbjörnar och Polarpriser. Det är mer minnesvärt än samtliga album som Liam och Noel har släppt på varsitt håll.
När andra artister har nöjt sig med att prata via sina pr-smurfar har Noel och Liam fortsatt att fnysa i rubriker. Att få vara med och skriva ett lyckligt slut på Manchesters version av ”The Kardashians” eller ”Wahlgrens värld”, att få se bröderna försonas i Liams favoritlåt ”Acquiesce”, att få höra dem sjunga textraderna ”because we need each other/we believe in one another” till varandra igen på riktigt är säkert oemotståndligt.
Återföreningar blir aldrig lika magiska som att få sakna nåt som aldrig kommer tillbaka
Oasis händer aldrig på samma sätt som på 90-talet igen. Redan 1997 var de en sämre repris av sig själv. I och med detta lämnar de också den lilla exklusiva klubben av klassiska band som vägrar att återvända. Förväntningarna på de kommande konserterna bör vara därefter. Återföreningar blir aldrig lika magiska som att få sakna nåt som inte kommer tillbaka.
Det finns en positiv sak.
Jämfört med Oasis var och är ”Common people” mest musik för tråkiga människor
Eftersom samtiden envisas med att drömma om 90-talet kan Oasis åtminstone korrigera bilden av årtiondet. Det verkar ibland som att namn som Blur, Pulp, Suede och Radiohead var det viktigaste som hände gitarrer i Storbritannien. Det är fel. Jämfört med Oasis var och är ”Common people” mest musik för tråkiga människor.
När det gäller britpop handlade 90-talet i första hand om Oasis, Oasis och Oasis igen. Det handlade om hur Noel gitarrsolo i ”Live forever” slog hål på molnen och klättrade upp i himlen. Det handlade om hur Liam Gallagher sjöng orden ”maybe” i samma låt och ”I need to be myself” i ”Supersonic”. Det handlade om hur Oasis snodde ”Get it on” från T Rex och kallade den för ”Cigarettes and alcohol” i stället. Det handlade om finalen av ”Champagne supernova” och den växande ”vi mot alla sjuka jävlar i världen”-känslan i ”Slide away”.
Det handlade om klass och en attityd som inte hade några pr-strategier eller prislappar. En motkraft och ett fylleslag som kämpade mot alla former av självupptagen och ängslig medelklassångest.
Oasis fick folk som saknade medfött kulturkapital och rika föräldrar att känna sig stolta och coola, att de hade en chans, att de också kunde vara rockstjärnor genom att vara sig själv, ensam eller tillsammans med andra.
Blur vann inte, som många påstår. Tro dem inte. Sluta svamla. Oasis vann, i alla fall i två år. Och ingen har egentligen vunnit på samma sätt sedan dess, allra minst bröderna Gallagher.
Ur det perspektivet får Oasis gärna återvända och visa varför melodierna i ”Wonderwall” och ”Don’t look back in anger” har blivit nationalsånger som vägrar att försvinna. Då, och kanske först då, kan vi äntligen kånka bort ”Vi som älskar 90-talet”-nostalgin till återvinningen och gå vidare.
Dramat har antagligen bara börjat
Fortsättningen kan annars bli hur kul som helst. Dramat har antagligen bara börjat. Det är långt kvar till sommaren. Bröderna Gallagher hinner hitta på nya stordåd innan dess.
Det handlar trots allt om två personer som så sent som 2021 gjorde X till en mycket roligare plats än det egentligen är. När fansen fick ställa frågor till Noel Gallagher väntade Liam tills att det var en kvar. Sedan skrev han det snällaste han kunde komma på:
”Why are you such a massive cunt?”