Efter 21 år tänker jag ännu på Anna Lindh
Håller vi på att tappa bort det unikt svenska?
Det är sällan man skriver ut e-post på papper.
Men i en gul plastmapp har jag sparat ett brev jag fick för drygt 20 år sedan.
”Hej,
mötet hos Anna Lindh som skulle ägt rum kl 13.30, onsdag 10/9, är senarelagt 30 minuter och börjar kl 14.00.
Med vänliga hälsningar,”
Folkomröstningen om euron var bara dagar bort och jag var en liten kugge i den socialdemokratiska ja-kampanjen. Anna skulle delta i TV4:s stora slutdebatt och vi samlades några tjänstemän på hennes rum för det sista finputset av formuleringar och argument.
När vi var klara log hon, som alltid, och lade pappersbuntarna åt sidan. Snart skulle kampanjen vara över.
Det blev hennes sista möte.
På morgonen dagen efter meddelade statsminister Göran Persson med sprucken stämma att hon var död, mördad på öppen gata. Anna Lindh blev bara 46 år.
Den 11 september, i onsdags, var det 21 år sedan.
”Anna Lindhs viktiga engagemang och minne lever vidare på Utrikesdepartementet än idag.” skrev hennes efterträdare Maria Malmer Stenergard (M) på X.
Mordet blev ett trauma som Sverige fortfarande inte riktigt hämtat sig i från. Hur kunde det ske? Hur kunde säkerheten vara så dålig? Varför är vi ett land som alltid tänker ”det kan inte hända här”?
Samtidigt är det ett trauma som på sätt och vis hamnat i vägen för det som faktiskt var Anna Lindhs politiska gärning. Hon var en kämpande demokrat. En person som verkligen brann för sina idéer om jämlikhet, hållbar utveckling och internationell solidaritet.
Min tidigare kollega på Aftonbladets ledarsida Eva Franchell har skrivit den enda heltäckande biografin över Anna Lindh ”En människa kan mördas men inte idéer” (Albert Bonnier 2022).
Eva Franchell var personlig vän till Anna Lindh och var med på NK den ödesdigra eftermiddagen 10 september. Hon har skrivit ett personligt porträtt, men Anna Lindhs vardag var även vår nutidshistoria. Hennes värderingar och omdöme i alla tusentals små beslut, inom EU och i relationen till andra stater, påverkar oss fortfarande.
Ibland pratar man om en ”förfluten framtid”. Att historien är ett slags arkiv av möjligheter som aldrig blev av och drömmar som inte slog in. Det som en gång var en möjlig framtid är nu bara ett minne av något som kunde ha inträffat.
Anna Lindh kunde ha blivit socialdemokratisk partiledare och statsminister. Men det är just förfluten framtid. Så blev det aldrig. 21 år efter mordet saknar jag henne fortfarande. Som person, ledare och talare. Men även vad hennes ledarskap kunde ha betytt för Sverige och för alla oss som bor här.
För på dessa 21 år har vi blivit något annat än vi var. Vår röst i världen har tystnat. Ojämlikheten ökar nästan snabbast i världen. Välfärden har så stora revor att vi inte längre kan tala om att skolan och sjukvården fungerar för alla. Och vårt sociala skyddsnät är fullt av hål.
I dagens Sverige vräker vi barn. Fattigpensionärer får leta tomburkar. Vi ger inte funktionshindrade det stöd och de rättigheter de faktiskt har rätt till enligt lagen. Arbetslösa och sjuka förtalas ständigt av makthavare med miljonlöner och inte ens den politiska vänstern klarar att stå emot den allt mer auktoritära utvecklingen.
Det gör mig rädd.
Inte bara att högern har ett sådant oerhört idémässigt övertag i debatten, men att de allra flesta tycks acceptera det. Hur själva demokratins kärna tar skada. Har motståndet mot ökade orättvisor och rasism någonsin varit så här svagt? Vart har alla tagit vägen?
I boken ”Angreppet - så urholkar Tidöregeringen vår demokrati” (Arkiv förlag 2024) beskriver författaren Peter Gustavsson utvecklingen i detalj.
”Flera av de förändringar som beskrivs i denna bok kan ses som små och av ringa betydelse. Att slopa anslag till fredsorganisationer och etniska föreningar, förändra lotteriregler eller ställa in en dragqueen-föreställning behöver inte i sig urholka demokratin. Problemet är det övergripande mönster som de många enskildheterna bildar.” skriver han.
Demokrati är inte bara ett knippe regler för hur man genomför ett val. Det handlar om lagarnas anda. Medborgarnas tillit. Om ett myllrande civilsamhälle och fria medier. Fackföreningar, studiecirklar i hembygdsgården och bokcaféer.
Demokrati handlar om att mötas i ögonhöjd, trots olika bakgrund eller värderingar. Vi brukar uppleva detta som typiskt svenskt med vår konsensuskultur, öppenhet och frihet.
Men under Tidöpartierna upplever vi nu en demokratisk baklängesrevolution.
”Föreningar får minskade möjligheter att föra sina medlemmars talan. Fackförbund kan inte agera lika kraftfullt för ett människovärdigt arbetsliv. Kultur- och bildningsverksamhet blir mindre tillgänglig, särskilt utanför de större tätorterna. Mångfalden i medierna minskar, tidningar läggs ner och public service får en alltmer undanskymd roll där makten sällan granskas.” skriver Peter Gustavsson.
”Angreppet” är ingen slump. Tidöregeringen följer en manual vi har sett i allt fler länder där maktcentra utanför det styrande partiernas kontroll motarbetas med lagstiftning.
Ett exempel är nedmonteringen av studieförbunden där regeringen i höstas sänkte anslagen med en knapp tredjedel. Överallt i landet läggs nu studieverksamhet ner. Det är demokratins infrastruktur, de möten där tilliten mellan människor skapas, som läggs ner.
Med två år kvar av mandatperioden måste motståndet börja formeras nu.
På SSU:s kursgård Bommersvik utanför Södertälje har ett träd, en lind, planterats för att minnas Anna Lindh. Som SSU-ordförande var hon stridbar och ständigt i hetluften. Hon gav sig aldrig. Nu står hennes träd vid den promenadstig som går mellan Bommersviks bastu och ett monument till minne av Utøya.
Utsikten över sjön Yngern är fantastisk.
Och för varje år växer linden sig allt högre.
