Mikael Wiehes ilska blir en del i kulturkriget
Samma gamla vanliga folket mot eliten-figur
Publicerad 2024-09-02 04.00
I sommar har Sverigedemokraternas Linnéa Vinge gått runt och hånat en bukett offentliga konstverk i Stockholm. Upplägget är enkelt: korta filmer på facebook, där konstverket visas och ”karaktäriseras” varpå finalen är summan som verket kostat skattebetalarna, en illustration av partiets djupt kända avsky mot konst som inte skildrar rätt ämnen.
Vad ska SD göra för alla pengar som sparas om offentlig konst inte beställs, utförs, betalas? Jo, bättre välfärd och kamp mot gängen. Tyvärr tror jag inte ett par miljoner räcker till de stridsvagnar som är SD:s våta dröm till metod.
Partiet bygger hela sin tillvaro på att sprida avsky och förakt, på att vädja till människors lägsta känslor och instinkter. Därav den lilla konstserien (vars kommentarsfält dock inte visar någon större framgång, där samlas i stället konstens försvarare, tråkigt för Vinge), lättsamt somrig men så småningom med udden mot en tänkt konstexpertis, nämligen Fredrik Strage som dristade sig till att skriva en krönika och tacka SD för konsttipsen.
Serien bygger på den gamla vanliga folket mot eliten-figuren med andra ord.
Några mil söderut pågår en konstdebatt där samma figur tycks vara det ideologiska bränslet.
Ett antirasistiskt monument ska resas i Malmö, på ett medborgarinitiativ från 2019, där man ville lyfta de rasistiska motiven bakom Peter Mangs attacker åren 2003–2010. Ett monument som både ska hedra offren och mana till motstånd. Under sommaren presenterades det vinnande förslaget av konstnärerna Susanna Marcus Jablonski och Santiago Mostyn, kort beskrivet som ett tungt stenblock buret av en skog av bronsstavar. Det hela ska vila på ett tunt postament varunder Malmöbornas minnen av rasistiska dåd och utfall ska sparas.
Verket är enkelt i sin symbolik: minnen och erfarenheter är en grund för den kollektiva kampen mot rasismens tyngd. Och visst har det likheter med Axel Ebbes monument ”Arbetets ära” på Möllevångstorget, som upphovspersonerna själva betonat och Linda Fagerström utvecklat i sin kommentar.
Från sidan kommer då Mikael Wiehe in i debatten, med en ilsken artikel där han inte accepterar ett abstrakt verk utan i stället vill se Susanna Arwins verk ”Din mamma”. För det är vad vanligt folk förstår, det där andra är bara för en ”elit”.
Arwins verk är, som jag kan se det, en sorts sämre replik av motivet Pietà, en skildring av jungfru Maria med sin döde son i knät. Inspiration av Michelangelo gör inte ett mästerverk om man säger så.
Gör det mig till ”elit” att jag ser det? Eller för att jag också undrar hur ett sådant verk ska kunna bära antirasismen? Vad exakt är antirasistiskt med denna skulptur?
Det är inget Mikael Wiehe utvecklar eftersom han är fullt upptagen med att arbeta fram ett hat mot den där mystiska konsteliten. För honom är det viktigast att ett antirasistiskt monument förmedlar känslor och skapar identifikation. Och det verkar bara kunna uppnås med verk som skildrar människor.
Linnéa Vinges serie heter ”Konstig konst” och koncentrerar sig främst på att håna verk som är abstrakta, stiliserade. Overkliga verk. Längtan efter konst som ska vara ”verklig” och ”folklig” verkar förena dessa två, men från helt olika håll. Där den ena vill hetsa sina följare mot ”onödiga utgifter” vill den andra att konst ska vara helt och hållet föreställande och begriplig. Jag kan sympatisera med Wiehes anslag om han bara inte skrivit så illa och om han bara hade förstått att hålla sig för god för sitt splittrande hat.
Konsthistorien kryllar av protester mot offentliga konstverk. Men kanske är det först på senare år som de tagit sig just det här uttrycket. Annan expertis ifrågasätts sällan men när det gäller konst och kultur är det fritt fram att håna kunskap och framställa den som elitistisk. Nåväl, det är ingen ny tanke, det är kulturkriget i sin prydno. Vem i hela världen man ska lita på när också en vänster går in i detta, den frågan blir öppen.
