Galaxers skönhet och solen som medskapare
Utställningen Stockholms kosmologi på Liljevalchs har stora anspråk
Publicerad 2024-06-23
Liljevalchs är Stockholms egen konsthall, sedan 1916 kanske rentav ett hjärta för en bred verksamhet som tidvis varit internationellt inriktad (visa konst för Stockholm) men också märkligt snäv (visa konst av Stockholm). När den fortfarande hyfsat nya chefen för konsthallen, Joanna Sandell Wright, vill manifestera sina visioner väljer hon ett både och: en kosmologi.
Det är inga små anspråk vilket är härligt.
Kosmologi är läran om universums ursprung och struktur (”hur galaxer bildas”, till exempel) – i detta sammanhang alltså en undersökning av hur Stockholms konstliv kan hänga ihop. Vad är det ens? Är det galleriernas verksamhet, konstnärskollektivens, institutionernas?
Det är en fråga som fortsätter att hänga i luften men urvalet är något av en glimrande stjärnhimmel. Konstnärer födda på olika platser i världen, verksamma eller uppvuxna i Stockholm. En del infödda nollåttor.
Utställningen är hängd som en rad små soloutställningar, där en konstnär (eller, som i vissa fall, en duo) presenteras. Det är svårt att finna gemensamheter utanför geografin. Visst finns postkoloniala och queera perspektiv, återbruk och en långsamhetens konst. Men vart jag än vänder blicken blir det för trångt med dessa kategorier.
Bryter detta lite stela sätt att bygga en grupputställning gör Martin Gustavsson, med målningar som är monterade att kunna rullas runt och finna nya platser i byggnaden. Mer permanent hänger hans skira verk med temat myten om Ikaros. Sonen som inte lydde sin pappas råd och flög för nära solen – världshistoriens första Jante-myt? – är här ljust skildrat, kanske är Ikaros tillfälliga lycka värd den kommande tragedin?
På något sätt relaterar Gustavssons verk till Ayan Farahs monokroma måleri som skapats av ljus, av den starka solen i Somalia. Dukar som preparerats med pigment från olika platser och material har fått hänga i fönsteröppningar. Som skydd för den sol som också medskapar. Det är något svindlande med metoden och den mänskliga existens den på ett till synes enkelt sätt blottar.
Även J.G. Arvidssons målningar glimrar av detta sökande solljus. Kanske är det ändå ett undertema i den stockholmska kosmologin år 2024, tillsammans med flera häftiga installationer. Och det mest kosmiska av allt: konstnären Cecilia Ömalm och astronomen Göran Östlin och deras samarbete över galaxernas skönhet. Här inkorporeras tidens gång i oerhört vackra både nya och äldre exponeringar av vår omgivande rymd.
Katalogen presenterar slutligen tre brev som också, liksom stjärnkikaren, ser sammanhang från allt längre håll – brev från Liljevalchs, Stockholm, Sverige (Susan Sontags essä från vistelsen här i landet 1969). Egentligen ger dessa brev inte något särskilt till utställningen. Mer än den gamla vanliga stockholmska stöddigheten/kärleken till den egna staden som på något sätt likställs med landet Sverige.
