Solrosen påminner om vår förestående död
Två utställningar som flyger åt helt olika håll
Publicerad 2024-07-14 05.00
På Artipelag utanför Stockholm visas över sommaren så påpassligt både Vincent van Gogh i en immersiv version och utställningen ”I follow the sun” som ägnas solrosen i konsten 1889–2024.
Startåret 1889 är givetvis van Goghs vinter i Arles och hans första målningar med motivet solros. Det är ingen tillfällighet att jag nu nämnt hans namn två gånger i den här texten eftersom det finns en fantomsmärta i Artipelags utställning som stavas just så. En solrosmålning av honom hade krönt utställningen, men att låna en sådan är för Artipelag en helt omöjlig manöver.
Men det finns så många andra som inspirerats av motivet, väldigt många. Solrosens plats i konsthistorien förklaras i en katalogessä av Adam Rosenkvist, en av curatorerna. Växten importerades till Europa från den amerikanska kontinenten, och tog vår världsdel med storm från och med 1600-talet, gavs symboliska betydelser och fascinerade inte bara konstnärer. Solrosen vänder sig mot solen vilket gett den en symbolisk betydelse: trohet.
Solrosen fängslade barockens konstnärer, men försvann sedan som motiv, fram till det sena 1800-talet då den storhetstid inleddes som möjligen fortfarande pågår. Att bygga en konstutställning kring ett motiv som behandlats av en bred samling konstnärer inom flera genrer – måleri, skulptur, foto, installation – och som troligen tilltalar en publik, är på ett sätt tacksamt. Det behövs inget annat tema utöver motivet, inget annat som håller ihop det.
Å andra sidan riskerar man en viss monotoni. Och det är tyvärr där Artipelag landar. Enskilda verk är utan tvekan storartade – själv fastnar jag för både Olle Bærtlings prunkande och svagt geometriserade solrosor, liksom för Gerry Johanssons suggestiva svartvita foto från olika kontinenter – men helheten svämmar över.
Solrosen mystiska form – ofta liknar blomman en cyklop, ett stirrande mörkt öga, eller ett slokande huvud – blir till slut en förbannelse.
Men det finns också spännande utbrytningsförsök, den ständigt verksamme Anselm Kiefers döende solrosor till exempel, där installationens svärta bär långt och påminner om det så kallade större sammanhanget: naturens död och allas.
Egentligen är det inte monotonin som är problemet på Artipelag, det är att motivet till största del fastnar i sin konsthistoria och i stort sett inte bryter sig ut och berör på riktigt. Det är lite som en dikt av Göran Palm.
Naturen, döende eller full av liv, är ett så etablerat och brett motiv konsthistoriskt att det är svårt att se hur det kan varieras. Från solrosfältens köttighet kan vi lyfta blicken uppåt mot fåglarnas verklighet. På Österängens konsthall i Jönköping visas över sommaren ”The conference of the birds”, i samarbete med Fågelmuseet.
Här är metafysiken från Artipelag så gott som försvunnen. Utställningen bygger på ett samnordiskt, fem år långt konstforskningsprojekt och lutar mer åt det dokumentära – allt från ett regnigt Göteborg till ejderdunstäcken i norsk arkipelag. Men även poesi i form av körsång på kal klippa i Bottenhavet och ett ljudverk som uppmanar till meditation.
Det är inte helt lätt att komma in i utställningen, verken är vid första anblicken väldigt lika varandra – eller har jag fortfarande ögon med mig från Artipelag? – och först efter ett tag går det att sortera och ta till sig.
I Göteborg har Ulrika Jansson utgått från området kring Frihamnen i ett sökande efter fåglars habitat och samexistens med oss. En film skildrar workshops där deltagarna på olika vis och symboliskt lockar fåglarna tillbaka till staden. Jag är inte säker på att jag egentligen tycker om det, det är absolut en konst som skapar ett nytt rum, en social yta där fågeln blir ett med oss, men också en konst som inte förtrollar.
Fågeln är en vanlig frihetssymbol, kanske väcker den rentav avund. Den här utställningen har emellertid inget av denna projektion. Här är det mer jordnära, mer av en samexistens. Stor plats tar ett projekt från Træna-skärgården i Nordnorge, där Ejdern vårdas och skyddas. Det är som att flyttas till en svunnen tid samtidigt som det är exakt nu. På många sätt delar vi en kamp för överlevnad och det är rörande hur de sista ejderskötarna tar hand om och vårdar dessa fåglar, skyddar deras ägg, rensar deras dun.
Om ejdern är självklart skyddsvärd finns det fåglar som är mer impopulära. Som storskarven. Dess spillning består till viss del av frätande ammoniak vilket gör att dessa populationer hindrar all annan växtlighet. En avskydd fågel, men ett väldigt fint konstverk: ”Chorus sinensis” av Ulla Taipale, Jan Eerala och Lau Nau.
Den svartklädda Poseidonkören växlar mellan att sjunga och att härma skarvens läte. Filmen är omöjligt att inte tycka om och just det salt i såret som behövs för att ”The conference of the birds” inte ska kollapsa in i alltför stor rationalitet. Tillsammans med verket ”Orubblig möter oemotståndlig” av kollektivet Gylleboverket balanseras utställningen till något som kan vara ett körverk med sinsemellan mycket olika stämmor.
Om körmetaforen får fortsätta verka är Artipelag mer en oinspirerad men välstämd monotoni, medan den rufsigare och tufsigare naturen 40 mil söder om Stockholms innerskärgård är mer av en kaoskör som kan påminna om en flock måsars skri en solig sommarmorgon. Fritt, kanske irriterande, men fullt av passion.
