Borås skulle kunna bli konstens Eldorado
Men då måste man begränsa sitt urval
Publicerad 2024-06-30 04.00
Borås konstbiennal har sakta men säkert etablerat sig som en av Nordens viktigaste grupputställningar. Till årets upplaga bidrar 15 konstnärer med verk på konstmuseet och ute i stadsrummet. Det speciella med Boråsbiennalen är att den redan från början arbetat aktivt med konst i det offentliga rummet. Vissa verk har blivit permanenta, vilket gör att varje biennal fungerar som ett slags musealt återseende.
Utställningsformen tillhör en tradition som ofta härleds till ”Skulptur Projekte Münster”, som Klaus Bußmann och Kasper König drog i gång 1977. 1970-talet var ju en tid då skulpturen som form både problematiserades och utvidgades till att i stort sett omfatta vad som helst, vilket är en av bakgrunderna till biennalgenrens relativt öppna förhållande till vad den förväntas innehålla och hur den ska organiseras.
Årets biennal gör knappast anspråk på att revolutionera biennalgenren, utan består i en traditionell blandning av installationer i konstmuseet och skulpturala manifestationer i utomhus, och i några av stadens institutioner. Medan ”Skulptur Projekte”, som äger rum vart tionde år, gjort till sitt signum att bara visa nyproducerad konst, blandar Boråsbiennalen beställningsverk, med ett urval verk som visats på andra platser tidigare. Men här finns också fortsättningar på projekt som påbörjats någon annanstans. Ett lyckat exempel är collageverket ”A Love Supreme” som Eric Magassa inledde på Slussens tunnelbanestation i Stockholm 2023, och som nu lever vidare i Borås.
Biennalens tematik är ”Layers, Loops, Lines” och säger sig utforska tid, rum och plats. På sätt och vis är det en klockren beskrivning av Magassas konst. Och då inte bara för hur verket binder samma Stockholm och Borås, utan också för hur fotografiskt material från egna historien vävs samman i musikaliska upprepningar och tydliga linjer.
Det digitala fotomontaget är också centralt för Gê Viana, men till skillnad från Magassa så presenteras hennes bilder som stora plakat, på egna träställningar runt om i staden. Grundmaterialet i ”Atualizações Traumáticas” (Traumatiska uppdateringar) är ett kolonialt folklivsmåleri från det latinamerikanska 1700-talet, uppblandat med samtida referenser och surrealistiska inslag. Vissa figurer är lämnade helvita – bortredigerade, men ändå närvarande. Fram träder berättelser om ett liv och motstånd som fortfarande pågår. Någon spänner sin pilbåge med benen mot en drönare, några andra odlar kantareller inomhus. Ni fattar, traumats vägar äro oändliga.
Vianas bilder fungerar som en sorts monumentala vykort från en verklighet, till synes avlägsen, men ändå väldigt nära. I vår tids globala kapitalism och ekologiska katastrof har det blivit självklart att allt liv hänger samman. Biennaler kan i bästa fall kollektivt skapa nya bilder av hur detta sker. Utställningen är därför som bäst när verk med liknande historiskt fokus vävs samman. Som Magassas och Vianas med exempelvis David Molanders mer svävande möte med Boråskonstnären P.A. Halls (1739–1793) intresse för miniatyrer. Och vidare med myllret i Thiago Martins de Melos ”Maioral och den antikosmiska horden”, ett icke-linjärt historiemåleri över den afro-brasilianska föreställningsvärlden Quimbanda.
Dilemmat med årets upplaga är att enskilda verk innefattar så många olika perspektiv på biennalens tematik att den lätt tappar fokus. Mångfalden av lager, cykler och linjer med en kulturell, historisk, natur-problematik gör att helheten haltar. Effekten blir att man lätt fastnar i enskilda, mer symboliska verk som Ugo Rondinones guldiga cirkelskulptur ”The Sun”. Om Boråsbiennalen verkligen ska bli till ett konstens Eldorado, vilket inte ens ”Skulptur Projekte Münster” längre är, så tror jag på ett smalare urval och en mer begränsad tolkning av den egna tematiken. Men ändå: Boråsbiennalen får det att framstå som obegripligt att inte varenda stad i Sverige kan ha ett lika ambitiöst utställningsprojekt. I alla fall vartannat år!
