Mäktigt när kungen ersatts av en gudinna
Men Open Art Örebro riktar in sig för mycket mot det lättköpta
Publicerad 05.00
Konst upplevs som bäst inomhus. Det har att göra med uppmärksamheten och med att man, för en stund, fysiskt behöver avlägsna kroppen från världen man redan känner till. Men Open Art Örebro pågår som namnet avslöjar precis som ett ”Open Air”, det vill säga under bar himmel, mitt i Örebros stadskärna.
Det första jag möts av när jag kommer fram till Slottsområdet, det som sägs vara hjärtat av biennalen, är Valeria Montti Colques skulptur ”La Ekeka”, som täcker statyn av Karl XIV Johan och som står i höjd med Örebro slott på andra sidan vattnet. Det är nu en gudinna som hökar över staden. Ekeka, en referens till den mytologiska, andiska guden Ekeko som säger sig föra med sig lycka och framgång till människorna, är omhuldad av olika tyger och artefakter, likt Ekeko själv.
Visst är det mäktigt, att en svensk kung har ersatts av Montti Colques gudinna. Samtidigt saknar jag något som jag blev uppfylld av i den chilenska paviljongen på Venedigbiennalen, där Montti Colque visar sina verk just nu. Nämligen att få träda in i hennes universum på ett mer avskärmat vis – eftersom det finns så mycket att upptäcka, som inte bör passeras.
Intill finns en stor installation av olika högtalarsystem format till en cirkel. En tonåring står vid micken och ”kör” en r&b låt, bredvid tonåringen matar en man en stor grupp med duvor och kråkor. Ljudsystemet krackelerar så småningom och fåglarna kraxar. Störningsmomenten är många, samtidigt är det i det här brokiga som människor vågar söka sig fram. Ingen skulle väl ställa sig framför en mick på en konsthall, så är det ju bara.
På väg mot Örebro slott finner jag den argentinska konstnären Aaron Nachtailers ramp målad som en himmel, med en knallröd EXIT-dörr. Den uppfyller det där uppseendeväckande kravet under biennalen; stort verk, distinkta färger och ett roligt och lite knasigt perspektiv, med möjlighet att interagera med rampen.
För visst riskerar just det att bli ett problem: behovet av att markera att här pågår just nu en utställning. Samtidigt som det är en enkel väg att tillgängliggöra konsten, men också för enkel. Ofta blir det för förutsägbart.
Att gå in på Örebros konsthall för att faktiskt bli av med stadskärnan blir ett av biennalens bättre stopp
Vidare in på slottets innegård finns konstnären Yemisi Wilsons skulptur ”Förväntan”, ett lika mjukt som stoiskt verk i carraramarmor, föreställande en gravid kvinna. Den står där själv, med gravidmagen som både skydd och framåtrörelse. Framför allt inger den en känsla av lugn, precis som hennes skulptur på en sovande noshörning, längre in i stan, gör.
Intill slottscaféet finns den iranska konstnären Sadaf Ahmadis verk ”Concrete Setting”. Ett omtalat verk, som under hösten 2023 stoppades från att visas på Borås kulturhus på grund av ”det allmänna säkerhetspolitiska läget i Sverige”. Verket fick senare visas på Borås konstmuseum och nu även på Open Art Örebro.
Det är en stor installation med byggställningar där spöklika figurer hänger från snaror. Ansiktena är doppade i betong och när det blåser vecklas slöjorna eller kropparna ut, som änglar eller spöken. Visst är det möjligt att likt den beskrivande texten tolka detta som de iranska kvinnorna som förtrycks av regimen, men det är också möjligt att läsa in de spöklika ansiktena i slottets patriarkala anor. Och kanske är det just detta verk som passar allra bäst utomhus; vinden som griper tag i skulpturerna som hänger, ger installationen en skjuts samtidigt som slottet som fond får verket att smälta in med miljön.
Det finns en stor mångfald i biennalen, en mångfald av konstnärer och innehåll. Allt från gestaltningar av moderskap, som Wilsons skulptur eller Marie Munks enorma moderkaka som flyter på Svartån. Till mer barnsliga verk, som tidigare nämnda Aaron Nachtailer, men även Thomas Nordströms strömmingar som sticker upp sina huvuden i vattnet intill slottet (trots att de ska uppmärksamma EU-politikens makt över strömmarnas framtid) eller Peter Johanssons stora, dalahästsröda skulptur ”Edens lustgård”, där ett par musikanter sitter och dinglar sina ben från den konstruerade balkongen.
Samtidigt väjer inte biennalen för det mindre lättsmälta. Den palestinska konstnären Hamada Elkepts vepa på en flygplats i Gaza som står i ruiner, där ett människohuvud ersätts med flygplatsen som ruin. Eller som Bitte Allings verk, madrassen inne i en container, med uppstickande missiler och ett videoverk på oroliga kroppar i eller utanför sömnen, som projicieras på madrassen.
Att gå in på Örebros konsthall för att faktiskt bli av med stadskärnan blir ett av biennalens bättre stopp. I grupputställningen visas bland annat konstnären Conny Karlsson Lundgrens tvåkanaliga film ”Our Trip to France (Mont des Tantes)”. Den utgår från fyra yngre medlemmar av den socialistiska föreningen Röda Bögar och skildrar deras upplevelser från ett internationellt drag-läger, i en liten ödslig by i Frankrike, 1977. Tillsammans med långsamma bildsekvenser från ett återvändande till det ödsliga huset, där aktivism och drag en gång pågått, där förlösning, utlösning och lek varit med på schemat. Där man övat på och praktiserat hur frihet kan kännas.
Jag lämnar konsthallen och Open Art och tar tåget hem igen. Visst var det så att många stannade upp vid konstverken, gick närmare, fotograferade. För att det var intressant? Ibland! Men kanske ligger krutet ändå lite för mycket på att ställa ut verk som drar till sig lättköpt uppmärksamhet och som till sist blir som mest lockande för de yngre. Är det så dåligt då? Nja, egentligen inte. För en gång skull kanske en konstbiennal ska tänka på barnen som är kvar i stan, där de vuxna ändå kan förkovra sig i det lite mindre lättköpta några meter bort.
