Våldet vann inte över Messias militärer
Uppdaterad 2013-12-19 | Publicerad 2013-12-18
Frälsningsarmen utmanade könsrollerna under förra sekelskiftet - fick utstå misshandel och stenar
Under några år bodde jag mittemot Frälsis på Hornsgatan. Om kvällarna fylldes lägenheten av det röda ljuset från skylten: ”FRÄLSNINGSARMÈN 7:E KÅREN”.
Det kändes bra. Om allt går åt pipsvängen finns alltid Frälsis, tänkte jag.
Få en snygg uniform, en bössa att skramla med. Efter dagens värv kanske några frallor med ost i något slags bakre pentry. Och då gärna sådan där färdigskuren ost, i tjocka, kvadratiska skivor.
Att offra sig i Herrens tjänst har väl förstås aldrig legat för mig – Black Army hade förmodligen dugt lika bra som nödutgång i förödelsens stund – men nog känner jag igen mig i den förvandlingslängtan som präglar 21-åriga Anna Nordströms ansökan om att bli frälsningssoldat, från 1889:
”Jag såg hur lyckliga de voro, det grep mig och jag började längta efter att komma i samma ställning.”
Eller ta 25-åriga Lydia Stillbergs ansökan, från 1914: ”Jag blev så olycklig när jag såg soldaternas glädje.”
För den som har läst Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken från 1912, om förälskelsen mellan Arvid Stjärnblom och Lydia Stille, är det förstås svårt låta den olycksaliga fröken Stillbergs namn passera utan eftertanke.
Historikern Johan A. Lundin gör dock inget nummer av saken i sin bok, ur vilken citaten är hämtade. Predikande kvinnor och gråtande män är titeln, och ämnet Frälsningsarméns etablering i Sverige kring förra sekelskiftet. Metoden kan beskrivas som en närläsning med genusperspektiv, av enskilda frälsningssoldaters korrespondens, men också av stridsskrifter och press från samma tid.
Bland annat, konstaterar Lundin, finns det tydliga skillnader i hur den här tidens män och kvinnor formulerade sig om sin tro och om sitt inträde i Zions armé.
I de kvinnliga soldaternas texter framstår just ordet ”lycka” som ett centralt begrepp, visar Lundin, medan motsvarande texter av de manliga soldaterna snarast uttrycker en vilja till underkastelse.
”Jag vill vara Gud trogen på den plats han vill att jag ska stå”, skriver till exempel en Anders Olsson, 25 år, 1888.
Männen nämner dock Jesus mera sällan än kvinnorna, och när det sker är känslotemperaturen betydligt lägre än i kvinnornas texter. Blott en man i materialet, Georg Rolf, ålder okänd, uttrycker sig rent svärmiskt om frälsaren: ”Älskade Jesus!”, utbrister han, 1914.
För de här unga frälsningssoldaterna, av vilka de flesta kom från arbetarklassen, innebar omvändelsen en möjlighet att medvetet eller omedvetet omformulera könsrollerna, menar Lundin. Och det på ett för tiden väldigt radikalt vis.
Männen kunde tillåta sig att ge upp föreställningen om sig själva som starka och självständiga, medan kvinnorna kunde göra sig oavhängiga av familj och vänner och i stället förlita sig på Gud eller Jesus.
”Jesus blir dyrbarare för mig varje dag, han är nog för mig”, skriver Gertrud Forsselius, 18 år, 1891.
Motståndet mot Frälsningsarmén var till en början massivt, berättar Lundin, och motståndet kom från alla håll. Från höger, från vänster och från ovan.
Mest iögonenfallande var att kvinnor inom Frälsningsarméns ramar gavs lov att predika, något som inom de övriga kristna samfunden ansågs otänkbart. Predikande kvinnor hade visserligen funnits i Sverige förut, men dessa hade statskyrkan effektivt undertryckt med hjälp av hot och internering.
Likaledes ansågs det stötande och löjeväckande att kvinnor (och män ur arbetarklassen) bevärdigades militära titlar som löjtnant eller major, och att de spökade ut sig i pråliga uniformer.
”En bidragande orsak till det skräckinjagande, revolutionära intryck som frälsningsfröknarna gjorde, torde ha varit den att de uppträdde inför offentligheten utan turnyr”, skriver Laura Petri 1924, i sin bok om den svenska Frälsningsarméns grundare, kommendör Hanna Cordelia Ouchterlony (Gleerup). ”Hur hemskt detta oförklarliga trots mot höviskhetens bud inverkade på alla anständiga människor, kunna vi föreställa oss endast genom att nu tänka oss predikande damer i byxor.”
Att mötas av våld och trakasserier var ingen ovanlighet för Frälsningsarméns radikala pionjärer.
I Delsbo blev frälsningssoldaterna (bokstavligen) stenade efter ett möte, 1891. ”Stenar haglade som kulor och skri och skrän voro förfärliga, vi stodo i mörkret och de slog så förskräckligt att vi till sist nästan ingenting hörde”, rapporterar en bedrövad frälsningssoldat som under tumultet retirerade in i möteslokalens förstuga.
I Malmö slets en kvinnlig frälsningskapten ner från podiet och blev under misshandel släpad över golvet, 1885. En kort tid därefter knivskars en frälsningssoldat i samma stad, och en man omkom under de efterföljande kravallerna.
Exemplen är många, och Lundins skildring ger läsaren det tvivelaktiga nöjet att konstatera att politiskt våld knappast är något nytt i Sverige.
Men framför allt bjuder boken på en oerhört rik safari genom årtiondena kring förra sekelskiftet, en tid då Frälsningsarmén (liksom Hjalmar Söderberg) kom att utgöra en vital del av den framväxande moderna stadskulturen.
Ännu i dag återstår möjligheten för oss alla att bli en förnöjd konduktör vid ”Zions järnväg”, som det heter i ett nummer av Stridsropet från 1893, och ännu brinner den röda skylten på Hornsgatan 98.
Sjunde kåren har dock bytt namn till det lite mer hipsterbetonade Söderkåren, läser jag på Frälsningsarméns hemsida.
”Tron är bara halva sanningen”, står det längst upp på sidan för övrigt, så kanske kan en eller annan hedning få dra på sig uniformen ändå.
Den är faktiskt inte så illa, och särskilt gillar jag hatten. Thåström var ju jättesnygg i sin när han spelade med Imperiet.
