Döda, i livets namn

TORSTEN KÄLVEMARK läser om Libanon – och ett våld utan slut

I en reseskildring från Palestina utgiven 1893 beskriver den svenske bibelforskaren Erik Stave hur han i slutet av sin resa tar sig till ”Bejrut, Damaskus’ hamnstad”. Mellan de båda metropolerna gick en strid ström av lastkärror och ingen såg något konstigt i att Damaskus hade stora intressen i en stad som bara ligger 14 mil därifrån.

Så kom det första världskriget: Det osmanska väldet föll och kartan ritades om. Stormakterna England och Frankrike spelade ut Mellanösterns olika folkgrupper mot varandra. Irak och Transjordanien skapades för att belöna lojala dynastier. Balfourdeklarationen utlovade ett nationalhem åt judarna med förbehållet att det inte negativt fick påverka medborgerliga och religiösa rättigheter för andra grupper i Palestina – hur det nu var tänkt att gå till.

Fransmännen fick Syrien som mandat och avknoppade Libanon för att värna de katolska maroniternas intressen. Beirut hade oturen att bli huvudstad i denna artificiella statsbildning.

Den konstitution som skapades syftade till etnisk och religiös balans men har genom åren blivit en fiktion, i synnerhet sedan etniska rensningar under det israelisk-arabiska kriget 1948 ledde till ett enormt inflöde av flyktingar. Den strömmen fortsatte 1971 sedan kung Hussein kört ut stora palestinska grupper från Jordanien.

Att beskriva Beiruts och Libanons dramatiska historia från antik till nutid kräver förstås både kunskap och inlevelse. Det besitter Michael Azar i hög grad. Han är docent i idéhistoria och har samtidigt en libanesisk bakgrund. Han närmar sig ämnet som forskare och samtidigt som medkännare, filosof och författare. Han läser sina källor både på och mellan raderna. Vad viktigare är: han kan tala med folk som faktiskt bor på plats.

Därför blir hans långa essä Döden i Beirut ett skolexempel på hur man kan skildra ett komplicerat skede med både distans och närhet och samtidigt inse sina begränsningar: ”Allt jag skrivit kan vändas mot mig. Det finns ingen neutral position, ingen skrift utan identifikation, ingen tanke som inte är driven av mer eller mindre dunkla passioner.”

Visst, men försök säga emot honom, den som kan och vågar. Det kommer naturligtvis många att vilja göra, särskilt som det är omöjligt att berätta Libanons historia utan att trampa på en massa politiskt känsliga tår.

Man kan ju till exempel inte se Mellanösterns konflikter ur ett libanesiskt perspektiv utan att också beteckna Israel som en ovanligt hänsynlös granne. 1982 släpper Ariel Sharon lös sin armé i en blodig kampanj mot PLO som kom att kräva tusentals civila libanesiska offer. Sommaren 2006 krossas infrastrukturen på Olmerts befallning och otaliga klusterbomber dödar och lemlästar fortfarande.

Vi som genomlevde sommaren 1982 minns ju bilderna. De fastnade också på näthinnan hos en då 25-årig saudier vid namn Usama bin Ladin. Så här har han skrivit på ett ställe som Azar citerar: ”Jag kunde inte glömma dessa scener, blodet, kroppsdelarna, kvinnorna och barnen som låg utsträckta på marken … Och när jag såg de förstörda tornen i Libanon slog det mig att vi borde bestraffa angriparen på samma sätt.”

Döden i Beirut blir därmed en utgångspunkt för ett ömsesidigt dödande i den våldsspiral där USA och den hårdföra islamismen för ett krig med och mot terror utan utsikt till framgång från något håll. Man investerar i döden som det yttersta segervapnet. Eller som Azar skriver: ”Man dödar i livets namn; för varje död på deras sida ytterligare ett liv på vårt. Förstörelsen, underkuvandet och det direkta förintandet av fienden blir en förutsättning för skapandet och mobiliserandet av nya livskrafter. Gemenskapens ed svärs med de andras blod”.

I denna djävulscirkel fastnar Libanon och Beirut. Precis som under tidigare skeden i historien används olika grupper som brickor i starkare makters spel. Syriens diktator har sina ombud och de västliga intressena sina. Landet blir delat i politiska och religiösa enklaver, den nationella identiteten uttrycks i negativa termer. Libanon definieras utifrån vad det inte är snarare än vad det är.

Michael Azar skriver nu inte bara historia. Han försöker tränga djupare i de latenta mekanismer som orsakar ett plötsligt våldsutbrott. Han visar hur ”Handlingen” med stort H kan tända gnistan; ett i och för sig isolerat agerande får plötsligt en symbolisk betydelse som eldar massorna och lossar civilisationens spärrar.

Libanon är dessvärre fullt av sådana handlingar.

Essä

Torsten Kälvemark (kultur@aftonbladet.se)