En övning i utplåning

Magnus William-Olsson slår följe med Lennart Sjögren och ser en skugglik och tillfällig människa

helskärm

Romarnas favoritcitat ”Ars longa, vita brevis” som brukar attribueras Horatius kommer egentligen från den grekiska urläkaren Hippokrates och handlar inte om skalde- utan om läkekonst, inte om dikter utan om kroppar. Det är värt att erinra sig när man läser Lennart Sjögrens poesi. Dikten söker hos honom förvisso sin tillblivelse i insikten om dödens faktum. Men konsten är inte livets motsats. I hans poesi tjänar såväl konsten som kroppen under en kraft långt mäktigare än döden. Det är tiden som likgiltigt blåser, fräter, stirrar, äter, maler sig fram genom Lennart Sjögens verk. I hans poesi finns nästan alltid, dold eller utställd, en emblematisk gestalt som med vitt uppspärrade ögon, halvöppen mun och spretande fingrar stirrar stint in inte i döden hans förtrogna, utan i tiden, den som ingenstans finns att se men vars spår är synliga i allt.

Staffan Söderblom kallar i efterordet till den vackra urvalsvolymen Dikter 1982-2004 Lennart Sjögren för ”realist” i så måtto att han låter naturen och den stumma materien, det reala, komma till tals i sin dikt. Det är en träffande iakttagelse, men jag skulle till det realistiska i Sjögrens estetik vilja foga det antihumanistiska. Människan är sällan så tillfällig, så skugglikt utbytbar och hastigt bleknande som i Lennart Sjögrens dikter. Där finns ingen Gud, ingen ideologisk princip, ingen biologisk särställning där hon kan spegla sin utvaldhet. Allt hon ser då hon spanar efter sitt särskilda är - eller rättare; är inte - tiden, den som till sist skall skölja varje drag och särmärke, varje erfarenhet, tecken och konstellation inte bara ur människans, utan ur själva jordens, ja hela universums anlete. Om människan alls är ett särskilt tecken, så är hon blott tecknet för sin egen existens tillfällighet.

”När hon nu lämnat alla tvättningarna bakom sig / dissekerad / upptagen / och tömd på vätskor så som på smältvatten / kroppslös / könlös / med fiskens temperatur inom sig / snart upphöjd till tusen grader. / Pulveriserad. // Och snart / låter hon sig bjudas upp av vinden / försvinner bort bland mineralerna.”

Den som läser Dikter 1982-2004 slås emellertid av det paradoxala i den bekännelse till det upphörande som Lennart Sjögrens poesi är så snar till. Dess Vita brevis saknar sitt Ars longa. Varifrån låter sig då existensen talas om som tillfällig?

Den orfiska estetikens grundförutsättning är ju att kroppens dödlighet växlas in i diktens odödlighet. Orfeus söker döden för att vinna sången. Det är, så att säga, ur diktens perspektiv som människolivet kan betraktas som efemärt. Men Lennart Sjögren är inte en orfisk diktare. Han håller förvisso upp döden framför sig men bara för att i den förnimma tiden, som blott återkastar bilder av intet. Om man i hans poesi ofta tycker sig höra den stumma materien tala, så är den likväl bara ett tecken för dess motsats. Bakom varats mask talar i Lennart Sjögrens diktning Intets (icke-)stämma. Hans poesi minner inte om en förfluten närvaro. Den är ett slags övning i utplåning.

En sådan poetik är, tänker jag mig, i längden svår att uthärda och Lennart Sjögrens diktning har också med åren allt mer kommit att likna en mystik. Inte minst i den här bokens nya avdelning En ljusare eld, 2004 anar man att den oförsonlighet som förut präglat hans poesi, ersatts av ett slags förtröstan. Gränsen mellan vara och icke-vara är inte längre lika skarp och obarmhärtig:

”Tyckte jag såg Intet

det kan man naturligtvis inte.

Intet som jag såg

genom det grönskande.”

Det rör sig om en mystik som liknar dödslängtan och som hyser en ibland riskabel förkärlek för avskedets retorik. Inte så att Intet blivit Gud, Något eller ens meningsfullt. Och tiden är en lika obönhörlig härskare som någonsin förut. Men själva övergången erbjuder liksom en öppning, en glipa mellan Allt och Intet i vars ljus Lennart Sjögrens annars så vettskrämt stränga dikter skriver ett oväntat hopp. Som skönjde han däri, osett för oss andra, ett land i det som icke är, att längta till:

”Som ljusa gräsbränder / av det lättare slaget / nu / de sista sommardagarna då de lämnar oss.

En ljusare eld / vi glömmer livet som livet är / tar på oss lätta sandaler

också de som inte kan gå / går idag - i en uppvind / över den ljusare elden.”

Lyrik

Lennart Sjögren

DIKTER 1982-2004, ett urval

Magnus William-Olsson