Nu är det Juul igen

Pelle Andersson läser Pia Juuls noveller

helskärm

Det finns humor som ställer sig i vägen för själva texten. Sedan finns det humor som säger: Det finns något här, titta, du skrattar.

Så är det med den danska poeten Pia Juuls noveller: humorn är en bisak, något man gör vid sidan av - som när man nästan av misstag klappar sina barn eller kysser dem på kinden medan man gör något annat. Det visar att man bryr sig, inte bara när man bestämt sig, utan hela tiden.

Så mån om de små orden är Juul (och hennes översättare Marie Norin). Ord som ställs på en aning fel plats, som öppnar och gör att man börjar skratta och sedan fundera. Skrattet som medvetandegörande kraft.

Eller titlar som leder tanken åt fel håll. Novellpersoner som utvecklas käpprakt åt helvete. Hennes texter vill hela tiden ur sig själva, strävar till det där stora bortom.

Och de lyckas. Återigen humor. Det är som om skrattet lösgör texten från själv och liksom låter den glida själv av egen kraft, som Pär Rådström så elegant beskrev vinets makt över tanken.

Juul låter dock aldrig humorn ta över, som en låda vin kan förstöra möjligheten för tankens fria flykt. Ensamheten, förståelsebristen, omöjligheten att leva tillsammans på riktigt, allt det står där inristat i sidorna med sådan tydlighet att man nästan inte förmår läsa - om det inte vore för skrattet.

Som slutet av novellen Marengo:

"Jag ska ha tag i en taxi, och kanske följer han efter. Förmodligen gör han det inte. Män tröttar ut mig. Men det är de enda slags människor jag tycker om."

Se på ordet "slags".

Det är som en kyss på ett barn i förbifarten.

Noveller

Pia Juul

Mitt förfärliga ansikte

Pelle Andersson