Rrrraattamaa!

Pelle Andersson blir skakad (men inte rörd)

Så händer det igen. En bok som inte liknar någonting annat. Jag tittar mig över axeln: får det verkligen se ut så här? Lars Mikael Raattamaa har gjort det förut. Han osäkrar mitt seende, mitt läsande och tvingar mig att ta ställning till litteraturen. Ungefär som en Stig Larsson, eller kanske snarare Sonja Åkesson, Frank O"Hara eller Ola Julén - många tankar dyker upp om det där andra, det som jag redan har matat in i min idé om läsande.

Och nu måste jag pröva något nytt.

"Stol

Se där

Det står skrivet

Nu står det skrivet

I begynnelsen

Tag och sitt

Röd"

Tankarna far iväg till Wittgenstein och hans röda färg och hans lejon som vi inte skulle förstå om de kunde tala. Kan jag "verkligen" sitta på den här stolen. Vad är mitt röda - vad är Lars Mikaels? Skrivet, det är nyckelordet. Vi skriver. Men vad är det vi gör när vi skriver?

Vi försöker kommunicera. Ibland. Ibland handlar det om det svåra i att göra just det. Rentav omöjligheten. Där har vi Raattamaa. Vi är inte av samma värld, inte av samma språk; vi sitter på varsin planet. Men vi har ändå något gemensamt. Det visar Raattamaa om inte annat i sina texter om Sprawl, de instuckna essäerna om arkitektur, språk, modernitet och erfarenhet.

Här talar Raattamaa rakt ur sin klasserfarenhet, sin geografiska belägenhet - han visar i sina essäer vad hans dikter gestaltar. Det finns språk, platser, erfarenheter som inte räknas - hur väl de än fungerar. Och de som inte fungerar, men används. Jag har inte upplevt det utanförskap som Raattamaa talar om - men kan ana känslan.

Som barn från ett enklare medelklasshem, uppvuxen på landet i ett rött hus med vita knutar, bosatt i innerstaden, med ett välbetalt jobb - och två barn på ett väletablerat medelklassdagis har jag få erfarenheter av det. Jag är bara sällan i förorten eller ute i den nedlagda landsbygden.

Raattamaa, och andra, ger mig erfarenheter, helt enkelt. Men sedan - medlidande vore fel. Det gäller att vara klar - det vet Raattamaa allt om - i knoppen. Försöka att intellektuellt begripa och därefter agera.

Raattamaa låter mig kliva in i ett rum, skapa plats. Han är upprörd men oerhört skarp i sina iakttagelser:

"Viljan att upphöja endast somliga platser till offentliga är däremot en exkluderande process där man gör politiken till natur, något naturligt. Att en offentlighet är möjlig här och endast här. /"/ Påstående att en shoppingmall inte skulle kunna vara ett offentligt rum på samma sätt som gatan eller torget är just en sån kvalitativ avgränsning av vad som erkänns som offentlighet. /"/ Så formas offentligheten som en föreställningsteknologi innan den blir vedertagen juridik."

Visst är det så. I dag är det offentliga rummet ett kommersiellt rum. Bra eller dåligt - det gäller att ta rummet i besittning, precis som hem, kaféer, impediment (för att tala med Rattamaa) och krogar är offentliga rum. Offentligheten är där vi är.

Så pendlar boken mellan rasande uppgörelser med alla måsten och alla regler och en poesi som gestaltar eländet. En text mellan två pärmar, den kostar bara femtio spänn och den skakar om mig, gör mig öppen. Därför ett citat som kan få den mest förhärdade epiker att öppna ögonen och inse att det finns något före, något annat:

"Jag kommer med ord och inte språk. Språket har aldrig varit mitt. Det är de andras. De som pratar med de lärde på latin och med bönder på bönders vis. Det blir tvärtom för mig. Bönderna svarar jag på latin och i de lärdes krets bonnigt. Orden däremot de är mina, man kan samla på dem, lägga dem i små högar, det blir stökigt. /"/ Språket intresserar mig inte, däremot vägen till språket. Språkblivandet, ännu inte språk. Politikblivandet. Politikens möjlighet och omöjlighet. De stora drömmarna. Utopierna. De har inget språk ännu. Poesi utan syntax. /"/ Varje bokstav är lika mycket värd. /"/ Ordkommunism."

Det är vackert. Där vill jag vara. Befriad. Seende.

Texter

Pelle Andersson