Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Verner, Valter

Att skriva kärleken

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-05-26

ANDERS PAULRUD om far och son - och dagens Frankrike

Orden som ska uttrycka kärleken är tunnslitna. Ja, kärleken är svår att skriva. Kärleken, detta viktlösa tillstånd som bärs av gester, av andetag genom näsa och mun, och som utspelar sig i ett slags pågående minne lämpar sig dåligt för ord. I varje fall för det språk som vi alla tvingas dela.

En son som älskar sin far. Men någonting fattas i barndomen; en far som inte fanns hemma, som var läkare i Afrika i över trettio år, en man som inte ger akt på en flyktig spegling i sitt barns öga. Allt det där som inget porträtt, inget foto kan fånga. Inget språk kan fånga.

Ändå skriver han om det, den franske författaren J.M. G. Le Clézio, i en liten magnifik bok, Afrikanen, porträtt av en far.

Självklart är det också ett porträtt av författaren själv. 1948, som åttaåring, kommer han till Nigeria för att för första gången träffa sin far som arbetar som läkare i bushen som man sa då. Pojken stannar där i två år, i la bourbouille och resan skapar en livslång gränslinje i honom; från krigsårens instängda liv i Nice, sex personer i två rum, omgiven av tanter och ständig skräck för tyskarna kommer han till Afrika, till kropparnas rike, till de våldsamma förnimmelsernas, de våldsamma årstidernas, den våldsamma aptitens kontinent.

Här finns far. Och här kan sonen leva sitt nya liv. Sitt vilda, ja nästan farliga liv.

Han är ju bara ett barn och likgiltig för imperialismen. Eller så här: det är före förlusten i Indokina, före förlusten i Algeriet; imperialismen var ännu självklar, så som man kan läsa om den i romaner av Jane Austen. När sonen kommer till Afrika har fadern redan levt där i tjugo år, han är sliten, åldrad i förtid av tropikerna, lättretlig, sträng, bitter av ensamheten under krigsåren då han inte kunnat ha någon kontakt med sin familj. Han fotograferar med sin Leica de svartvita bilderna som bättre än ord förklarar hur långt borta han är.

Fadern kommer hem till slut. Till femtiotalets Frankrike. Han är inte behövd längre. Kvar finns hans träkoffertar, oljelampor, spritkök. Varje kväll till slutet av sitt liv sitter han vid köksbordet och lyssnar till nyheterna från BBC: "Pom, pom, pom, British Broadcasting Corporation, here is the news. Det var som om han aldrig hade lämnat Afrika."

Han dog samma år som aids upptäcktes. I en tid av koloniernas glömska, då tyranner som Bokassa och Idi Amin tillsattes med fransk hjälp och understöd av vapen innan de förkastades.

Man kan också läsa Afrikanen, som skrevs i fjol, som ett spegelvänt porträtt av dagens Frankrike, ett land som nu på söndag under stor förvirring går till folkomröstning om EU:s nya grundlag, ett land som präglas av förlust, och som lider under paniken och rädslan över att inte längre vara världens medelpunkt. Kolonierna är borta. Härskartekniken också. (Vemodigt sjöng Ortal det franska bidraget i Europaschlagern Chacun pense à soi /Var och en tänker på sig) Frankrike har inget avgörande inflytande i det Europa som alltmer präglas av nya ekonomier, där rösterna från östra Europa och Turkiet börjar höras, och då tänker fransmännen bara på sig själva.

Sedan mitten av sjuttiotalet har Le Clézio i en rad böcker skrivit om förlorade "franska" civilisationer. Boken om fadern ansluter till Skattsökaren som är tillägnad farfadern, domare på Mauritius och Onitsha i vilken Le Clézio blottlägger de cyniska inslagen i drömmen om imperierna. Han skriver vackert och med åren allt enklare. Men ingen tidigare bok av honom har så storslaget beskrivit en svår, nästintill omöjlig kärlek som den till hans far, imperialisten och fransmannen som förblev afrikan.

Självbiografi

Anders Paulrud

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.