Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Verner, Valter

Fo – med extra allt

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-10-01

Lång och stor och bullrig och utrustad med en motsvarande gargantuansk berättaraptit är dramatikern, författaren, skådespelaren, teaterledaren och mästergycklaren Dario Fo antingen oemotståndlig eller inihelvete irriterande, reaktioner som inte entydigt följer de ideologiska skiljelinjerna, något som framgick mycket tydligt när han tilldelades Nobelpriset 1997.

Fo är helt enkelt för gapig, för drastisk, för slarvig och ofin i kanten för fler än medlemmarna av den höger han häcklat och hånat i över ett halvt sekel och det är en försiktig gissning att den nu av Elvira och Carlo Barsotti till härligt spänstig svenska översatta uppväxtskildringen Fladdermössens by inte kommer att få så många vedersakare eller anhängare att byta läger.

Den som undrar om est­radören Fo verkligen klarar sig som prosaist utan stödet från sin karismatiska, fysiska närvaro blir lugnad med en gång – han avstår inte från den, utan förvandlar genast boksidan till en scen och förklarar att det vi nu ska få vara med om ”är prologen till mitt äventyr”.

Fladdermössens by är en frodig mix av självbiografi, bildningsroman och pikaresk, lika gräll och yvig i koloriten som hans morfar Bristìns frukter, en ympningens och korsbefruktningens mästare, tillika legendarisk berättare av rövarhistorier beledsagade av pantomimiska sketcher.

Fo ”kom till världen mellan ett lokaltåg och ett godståg” i San Giano vid Lago Maggiore. Fadern var stins och efter avlagd klarerarexamen stationerades han i Pino Tronzano vid den schweiziska gränsen. Bypojkarna slår i lille Dario att allt i urmakarlandet på andra sidan sjön är gjort av choklad, till och med bergen. Detta är det första av de underverkens riken han upptäcker, men det mest fantastiska av alla är ändå Porto Valtravaglia, som kallades fladdermössens by för att invånarna arbetade natt i traktens glashyttor.

Vi har Valtravaglias ”fabulatori”, historieberättare, av vilka ”Rädisan” var den främste att tacka för mycket: det är här Fo lär sig improvisationens svåra konst. Han blandar lika generöst som obesvärat legender och myter med verklighet, ett dialektalt ord ger upphov till en lingvistisk utvikning, för att i exakt rätt ögonblick återvända till berättelsen där by­skvallret vid tvätthon är en outsinlig källa att ösa ur.

De mörka tider Fo växer upp i är ständigt närvarande och till pappans begravning kommer också gamla partisaner och anhöriga judar som den modige stinsen hjälpt att fly över gränsen till det neutrala Schweiz.

Då är vi framme vid 1987, så visst uppfyller Fo sitt löfte att ”slå på stort” – för hur skulle han av alla kunna hålla sig inom genre­ramarna?

Fotnot: Dario Fo framträder på Bok & Bilblioteksmässan i Göteborg i dag klockan 17.00.

Självbiografi

Ragnar Strömberg

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.