Fjäriln vingad - var då?

JOAR TIBERG om ett praktverk långt ifrån verkligheten

Ännu ett praktverk.

Denna gång om fjärilsfaunan. Nationalnyckeln till Sveriges 121 påträffade dagfjärilsarter, fakta om deras välkända biologi, larven som bryts ned till cellmassa i sitt hårda puppskal och förvandlas till den osannolikt väna sommarfågeln.

Magnifik är denna bok i sin färgrikedom, sin sinnliga layout, bildmaterialet tidvis häpnadsväckande (Nils Ryrholm).

Satsningen blir därmed ett slags motsats till den verklighet man föresatt sig att beskriva. Ty fjäriln vingad syns inte längre på Haga. Gräsparkerna och de skrikande gröna produktionsytorna lockar dem inte.

Hagtornsfjäril, ljusgul höfjäril, silversmygare, hedpärlemorfjäril, apollofjäril. De trängs undan och ut i vägrenarna "

Det är förstås en ödets ironi, att det hårdcentraliserade samhälle som sopar rent i fjärilsfaunan också skapar de förkrympta, små miljöer där de tills vidare kan överleva.

Vägrenen som det sista lilla fältet av mångfacetterat liv.

(För övrigt samma lilla sträng som den lyhörda konstnären Ann-Sofi Sidén färdades på till häst i videoverket 3 MPH (Horse to Rocket) på Moderna museet i vintras. Hon red genom ett USA där den ojämlikhetens produktionsordning som vi ser omkring oss drivits som allra längst, fram till Nasas bas för utrangerade månraketer.

En Martinson, bara ännu mörkare?)

Men: ännu ett praktverk alltså. (De tycks bli tjockare, och alltmer påkostade

ju längre miljökrisen drivs.)

Vår ekonomiska politik, vårt statssubventionerade jordbruk vräker ut livsmedel på världsmarknaden som slår sönder jordbruket i tredje världen och gör deras ekonomier allt mindre bärkraftiga. Och släcker ut livsmiljöerna för ljusgul höfjäril.

Det hänger ihop.

Vi hänger ihop, även om starka intressen, inte minst mediala, vill få oss att inte se det.

Man kan argumentera för att ljusgul höfjäril inte är viktig för vår existens, annat än kanske för inåtvända etymologer och "naturvänner."

Man kan också argumentera för att denna fjärils hastiga försvinnande utgör en indikation, en riktningsvisare, på vartåt vi är på väg. Den förebådar långt allvarligare försvinnanden längre fram, vi ser det redan med till exempel torsken, stapelfödan för generationer som nu helt försvunnit från stora områden.

Nationalnyckeln kan utifrån dessa synpunkter betraktas på åtminstone två vis. Som en uppmaning till förändring, ifrågasättande av själva grunden för hur vi föder oss och lever. Eller som en sorts bekräftande på att världen är vacker och behöver skyddas. Den senare är reservatstanken.

Den var makthavarnas svar på insikten om att de superrationella produktionsmönstren la döda händer över landskapen. Öar av liv skyddades i de stora monotona produktionsöknarna.

Reservatstanken har nu nått vägs ände.

Två viktiga skäl kan anges.

Kontakt mellan reservaten har inte upprätthållits. Klimatförändringarna gör att liv nu måste söka sig norrut för att överleva. Det gäller växter såväl som djur, men hur lämna en ö? I Nordamerika har forskare nu börjat tala om att försöka upprätta "livskorridorer" där arter ska kunna vandra norrut. Men få tror egentligen på tanken. Fler tror att dessa arter släcks ut i de allt varmare områdena.

Det andra felet med reservatstanken är att arterna inte överlever i de skyddade områdena. I Nationalnyckeln konstateras till exempel att försvarets skjutfält numera inte sällan är de sista livsmiljöerna för många rödlistade arter. Där används markerna på ett sätt som påminner om skonsam djurhållning. Gräs trycks ner av passerande fordon, arealerna slås.

På flera sådana områden är artrikedomen större än i närliggande naturreservat!

Det borde stämma till eftertanke.

Men Nationalnyckelns författare väljer att snabbt se bort från dessa fakta.

Vad man gör är det de flesta nu gör, presenterar ännu en smakfull presentvolym. Denna gång med "artprojektets beskyddare" kronprinsessan Victoria leende på försättsbladet.

Hela projektet får en kvarvarande reaktionär bismak: Världen är vacker. Snälla, snälla överhet. Ta hand om den!

ArtDatabanken

Natur

Joar Tiberg