TILLBAKA

GUNDER ANDERSSON läser Östergren - och blir djupt berörd

I sin nya roman Gangsters knyter Klas Östergren an till genombrottsboken Gentlemen som kom för tjugofem år sedan. Nu är huvudpersonen ”författaren Klas Östergren” - romanens jag - gårdsägare och rosenodlare på den skånska myllan, varpå historien - det som hände då, och den bok som blev resultatet - kommer tillbaka in i hans liv likt en bumerang.

Så sker när han kontaktas av sin gudson Gustav, son till den Maud som han en gång haft ett förhållande med, och som berättar att hans fästmö Camilla, dotter till Conny som driver ett opinionsinstitut, är försvunnen. Så dyker de upp igen, alla spökena från i förrgår - Stene Forman, Wilhelm Sterner, den försvunne Henry Morgan och inte minst den mystiske ”knegar’n”, kallad Envoyén. De mest hiskeliga scenarier kan förväntas.

Så sker också, men givetvis inte som man tror. Och många referenser bakåt blir det. Det skadar definitivt inte att ha läst Gentlemen först.

Den ungdomliga charmfullheten i den boken har här ersatts av den smått ärrade veteranens rutin och hantverksskicklighet. Att referera handlingens alla vindlingar mellan nu och då är omöjligt, det får räcka med att konstatera att Östergren är en mästare på komposition. Han vet att placera ut cliffhangers på rätt ställe för att driva handlingen framåt och vidmakthålla spänningen.

Men det tar lite tid. Han rantar väl länge omkring i den tidigare romanens och det förgångnas labyrinter innan det antydda nuet, med all dess dramatik, äntligen blir synligt. Därvid infinner sig hos mig som läsare en viss otålighet: men kom till saken människa!

Samtidigt har Östergren som vanligt väl hand med sina uttrycksmedel, och det är aldrig någon hejd på ordflödet, som kan innefatta allt: samtidskommentarer, stadsvyer, krogliv, baksmällor, brutala övergrepp. Plus några kängor åt falska profeter inom 70-talsvänstern, som hur lätt som helst bytte den politiska manipulationen mot den kapitalistiska, detta under egotrippandets och jagförgudningens 80-tal.

Han kan också vika in på helt överraskande bispår, som att Connys strålningsrädda fru Anita tvingar honom och babyn Camilla att en sommar bo i en förfallen ödekåk i en skånsk skog. Längre från grönavågenromantiken än i den skildringen går inte att komma.

Det slår mig att jag inte skrivit en bokstav om romanens huvudspår: thrillerintrigen, det som gett boken dess titel. Det kan ha sina skäl: att den inte känns helt övertygande.

Så länge det temat är det dominanta, när det väl dyker upp, skruvas ändå spänningen åt och stämningen blir alltmer klaustrofobisk, men när Östergren släpper det (och här kan jag inte gå in på detaljer) är det som att romanen sjunker ihop.

Ett problem i sammanhanget är att antalet aktörer är så få. Det är inte mycket kvar av alla gangstrarna, det är egentligen bara Envoyén som är ute på pisten, och han får alltmer karaktären av en gammaltestamentlig hämnare, eller Ödet, eller Döden. En dyster man som likt en Bengt Ekerot i Det sjunde inseglet dyker upp from nowhere med de mest rysansvärda hot framsagda i korrekt samtalston. Att han mest känns som en konstruktion av begreppet Ondskan antar jag hör till pjäsen.

Vill man lägga ett intellektuellt raster över romanen, så kan den sägas handla om att vi aldrig har någon fullkomlig kontroll över våra liv, någonstans finns krafter som kontrollerar allt, och med medel att krossa den som (kanske av en slump) får in en stortå i denna slutna struktur och kan öppna den för insyn. Det kan mycket väl vara att hårdra det hela ett varv för mycket.

Klas Östergren har i sin prosa ett direkt tilltal som känns uppfriskande, lite av en polare vid en bardisk (eller cafébord) som drar en skröna. Här släpper han väl lättvindigt luften ur sin thrillerintrig, men det finns ett annat tema som definitivt fastnar: den oförlösta kärlekshistorien med Maud. Den som aldrig blev något av för 25 år sedan eftersom huvudpersonen då, drygt, inte förmådde ta något ansvar, något som skavt i själen alltsedan dess. Där bränner det till, där är allt på allvar, där finns mot slutet - när det nu blir som det blir - en sorg och saknad, tung som urberget.

I den historien

är jag med hela vägen, djupt berörd. I övriga har Östergren som vanligt god hand med sin prosamaskin, och det bubblar av skriv- och berättarglädje också när den periodvis råkar gå på tomgång.

Roman

Gunder Andersson